Sweet Home Chicago

Åter i Sweet Home Chicago. Kan ge säkert trettio anledningar att åka hit istället för New York men jag väljer två:

1. Arkitekturen
En brand ödelade stora delar av Chicago 1871. För att få fart på byggandet fick arkitekter mer eller mindre fria händer. Det är som om någon ropat i en jättemegafon: ”Kom och var kreativa, gör en ny stad, ni ska ha roligt under tiden, känn inga gränser. The sky is the limit!” Så skapades en form av arkitektur som kallas Chicago School.

Det går inte att se sig mätt på alla byggnader. Dagens Chicago är ett downtown i Art Deco med inslag av gotisk stil. Ett kyrktorn är påfallande likt Big Ben och Gerald Tribunes hus ser ut som vore det nedmonterat från Vatikanen. Musikscenen House of Blues påminner om ett Scandinavium lite taffligt knådat i lera. De många kraftfulla stålbroarna liknar staden vid ett stort mekkanobygge, spårvagnar går på ett plan ovan vägarna och mitt i allt den bedårande Chicago River.

Snyggaste byggnaderna är nog Marina City Twin Towers (majskolvarna) och glasbyggnaden ett kvarter därifrån jag inte hittar namnet på just nu.

2. Musiken.
Har skrivit om den nedan. Flera bluesscener finns såklart i staden men det som riktigt får mig att darra är att legendariska Chess Records höll till i Chicago, där bland andra Muddy Waters, Chuck Berry, Etta James och Koko Taylor förevigats.

Besökte idag deras studio som är ett litet museum. Inget vidare om man talar om museum, men det var stort att stå i den studio där till och med Rolling Stones spelat in för att hitta det rätta soundet.

Museet visar ett fåtal fotografier, en vacker orgel och en handfull andra instrument. I ett hörn hänger en av Koko Taylors klänningar. Hon dog alldeles nyligen. Hon var en av många legender som påverkat dagens musik. Få av dem finns kvar. (Hur länge orkar BB King? Han är 83 år och är så gott som on the road hela tiden. I sommar kommer han till Sverige.)

Gör ont i mig att Chess har så få historier bevarade från bluesen. (Memphis har ett riktigt bra museum däremot som dokumenterat bluesen: Rock'n Soul Museum.

Jag kan berätta om enorma museet Chicago Art Institute, om Buddy Guy Legends, om Millennium Park och fler av de arkitektoniska upplevelserna. Men det får bli en annan gång. (Ni kan läsa en artikel jag skrivit tidigare för nättidningen Borta Bra här. Och en musikguide jag gjort för tidningen Lira här.)
Jag kommer tillbaka till mitt Sweet Home Chicago. Soon.

Bye bye till vår bil och till Detroit

Vi lämnar vår trogna vän bilen efter vår turné runt lake Michigan och återvänder till Chicago. Har kört 280 mil. Detroit överraskade allra mest. Kanske mest med sina museum. Motown var ett, men Detroit Institutet of Art var enastående, (ropade vi i kör). Särskilt Diego Riveras muralmålning som gestaltade stadens bilindustri, men även textilindustrin och människans födelse.

Detroit har muralmålningar även utanför museet. Väggkonsten gör den smått döda staden levande (vid sidan om musiken och sporten, då talar vi Detroit Tigers och såklart Detroit Red Wings).

På Automative Hall of Fame är vi med om en hyllning till bilen och till ”The Driving Spirit”. Hittar också den här modellen av världens första motorcykel från 1885. Tänker på min biker till bror. Här Kristofer, bilden är till dig.

Detroit bjöd också på USA:s äldsta bowlingbana som också fungerade som musikscen. (Men skylten var snyggast!)

Det är något speciellt att stanna på orter som alla varnar för, som det är så låga förväntningar på. Då staplas överraskningarna på varandra.

Kanada kul men...

Från Detroit till Windsor i Kanada är vägen inte lång. En bro eller en tunnel bara så är man där. För 3.75 dollar tar vi Tunnel-bus som åker skytteltrafik mellan de båda länderna.

Windsor liksom Detroit känns övergivet, men Windsor har inte de tomma gamla byggnaderna som står likt skelett i downtown Detroit. Mer städat kan man säga. Vi gör tre saker:

- Äter lunch (prima, portionerna dessutom mer mänskliga).

- Fotograferar Detroits skyline (GM-byggnaden känner ni igen, inuti är det som ett rymdskepp med en vinterträdgård, kafèer, restauranger och butiker).

- Provar kanadensisk öl (god).

När vi återvänder till USA händer det som alltid händer i amerikansk passkontroll. Skitstövlar till kontrollanter. Använder en attityd som är närmast fascistisk. Om någon råkar sätta foten över linjen där man ska vänta på sin tur ropar det ”Back!” som om man närmade sig ett minfält.

Att man kan vara turist är helt otänkbart. Man ska ha anledning att besöka USA, (utom nyfikenhet). Den godtas med tveksamhet efter det att man skrivit på att man inte är terrorist eller lidit av psykisk sjukdom.

”And who are we?” säger kontrollanten surt när jag säger att vi bara besökt Windsor över dagen. Han tittar på mina vänner längre bak i kön som om de hade vapen på sig. Han bläddrar sedan surt i passet. Att jag har stämplar från Kambodja och Vietnam skapar alltid stor misstänksamhet. Och avsky. Jag måste än en gång förklara varför jag reser. Om jag säger att jag är journalist tas jag till sidan.

När vi gick igenom passkontrollen i Chicago för nästan 2 veckor sedan var det en äldre kvinna som inte fyllt igenom sitt ”arrival-.card” ordentligt. I stället för att hjälpa henne sa kontrollanten att det inte var hans problem att hon inte kunde fylla i pappren och att hon fick ställa sig sist i kön.

Jag har sett barn bli utskällda. Människor som inte talar engelska bli utskällda. Jag undrar vilka instruktioner passkontrollanterna får. I så gott som alla andra yrkesgrupper som har med människor att göra är bemötandet klanderfritt.

De ger en sur eftersmak, de där entréerna i landet. Riktigt sur. Det kan väl ändå inte vara meningen?

Motown en helande kraft för Detroit

Detroit må vara i en kris värre än på länge, men musiken dör aldrig. Motowns museum är fullt, vi trängs på visningen och enligt Diana Ross-kopian vi träffar har det aldrig varit så många besökare som nu.

Kan naturligtvis ha att göra med att Motown fyller 50 år, men också att musik alltid varit en helande kraft. I svåra tider behöver vi den mer än någonsin. Då Motowns artister reste runt i en 10 veckor lång turné 1962, var det genom ett segregerat USA. Men musiken förenade.

Det hör också till historien att vi blir oerhört stressade av denna Diana Ross-kopia. Vi tror först att det ÄR Diana Rosss, men för smal, för ung. Så visar det sig att hon faktiskt uppträder som Diana Ross och hon ger oss smakprov på sin röst då hon sjunger lite. Hon pratar faktiskt till och med som Diana Ross. (Hon heter egentligen Jasmine Dubois.)

Besöket i gamla Studio A är en av resans höjdpunkter. Hisnande att se originalstudion med alla mikrofoner och pianon som bland annat Supremes, Four Tops och Stevie Wonder använt. Golvet i studion är håligt, klart anfrätt av alla stampande klackar.

För att skapa det lilla ekot, som var typiskt för Motowns sound, gjordes ett extra utrymme på cirka en kubikmeter i taket (som en liten vind) där mikrofoner placerades.
Artisterna gick på charmkurser. Supremes vackra kläder kallades inte klänningar, de var uniformer (enligt bossen Barry Gordy Jr). ”That is what you wear when you work”. Spegelpaljetterna gjorde att varje klänning vägde närmare 20 kg.

Finns massor att berätta. Håll utkik i en tidning, inom kort.

En midsommarnatts(mar)dröm

Ibland bråkar blodsockret.

Åtminstone mitt.

Längs med vägarna här i USA kan man hitta små skjul med de mest fantastiska burgarna. Men också skjul som luktar way beyond bäst före.

I blodsockerdippen var jag tvungen att ta en akutkorv.

– A small or a foot-dog, frågade hon med läppglans på Dairy Queen.

Trots en hel fot med korv och chilli ville inte blodsockret upp i rätt nivå så vi beslöt att inte åka ända till Detroit denna dag. Stannar i Flint. Här föddes Michael Moore, något mer finns inte att tillägga.

Möjligtvis att vårt hotell ser ut som Villa Krakow.

Men vi har snaps, sill och knäckebröd.

Skål därhemma!

Snart går vi ner till den tomma hotellrestaurangen.

Bara vi här.

En midsommar någonstans mellan Twin Peaks och Shining.

Iron River, Michigan - här arbetade min morfar

På vägen hit börjar jag nästan gråta. Min morfar tog sig från Bohuslän till Iron River i Michigan. Liksom tre av hans bröder. En av dem försvann. Till Kalifornien sägs det, hamnade i dåligt sällskap. Kanske spelade han.

Min morfar Albert arbetade i gruvorna och i skogen. Hemma i Sverige fanns hans fru och två små barn och en gård. Han var borta i fem år, skickade hem pengar, min mormor skötte gård och barn.

Iron River ligger långt, fruktansvärt långt ut i ödebygden. Idag en tråkig håla.

Jag tänker på hur lång vägen var hit, inte bara till USA, utan också från New York, dit de kom i båt.

Jag tänker på hur han måste längtat hem. Och på min mormors slit och att hon visste väldigt lite om hur Albert hade det. Fem år är lång tid.

Jag tänker på att det är stort att kunna resa hit. Då reste de för att överleva. Nu reser vi av nyfikenhet. Att mina älskade Pauline och Göran (som också bloggar från resan) följer mig hela vägen.

När Albert kom hem igen kände hans barn inte igen honom. De startade ett nytt liv då, min morfar och mormor. Föreställ er hur det kan ha varit.

I det nya livet kom min mamma till världen.

Uff da - som vi säger i Minnesota

Lindström. En liten ort i de väldiga svenskbygderna i Minnesota. 1.2 miljoner svenskar emigrerade till USA. En av dem var min morfar. Ska berätta mer om honom i morgon.

Idag har vi passerat skojiga skyltar på svenska, vi har hört den härliga brytningen (nästan som den i filmen Fargo) inte yeah, utan jaah.

Här finns Svens's Comfort Shoes, Shoquist Lane och Swedish Inn med Scandiavian donuts. Kör längs The Moberg Trail. Här säger man Uff da, när något tråkigt inträffat. En variant av Usch då?

I Lindström står Karl-Oskar och Kristina staty. Kristina vänder sig om mot Sverige. Liksom hon gör som staty i Karlshamn.

(Håller på att jobba med en bok om att bli medelålders. Hur medelålders är inte detta. Förr reste jag efter stora äventyr, nu för att söka mina rötter. Uff da.)

Forest Lake Minnesota - rosa flingor till frukost

Vi bor på ännu ett motell. Frukosten består av rosa flingor, bagels, cream cheese och blaskigt kaffe. Det finns muffins också. Och något som liknar wienerbröd.

Vi tankar bland de stora långtradarna. De som kör dem äter hot dogs och fyller på sina läskmuggar stora som hinkar.

Vi kör längs Mississippi. Förundras över de gamla stålbroarna.

Vi stannar i Stillwater. De låga husen är fina. Om vi minns rätt förekommer Stillwater i Utvandrarna. Nu är det en bok- och antikstad.