Lönelycka

Jag lever fortfarande i det där att när man fått lön kan man unna sig något extra. Jag går till Smokestackblues, letar efter skiva med Guy King. Han har den. Så ber jag om två tips för att utöka skivsamlingen därhemma och blir med två artister till: Luther Allison och Travis "Moonchild" Haddix.

Gör samma sak på Papercut. Letar efter filmen Badlands med Sissi Spacek och Martin Sheen, han har den. Så ber jag om tips för att utöka filmbiblioteket. Jag vill ha det karga USA, roadmovies allra helst och kommer hem med The Straight Story (Lynch), Two-Lane Blacktop och The Passenger.

Nu sitter jag här och tummar på fodralen. Funderar på vad jag ska se först. Lyssna på.

Vilken lyx.

Kvällens låtlista

Dags igen att vara dj på tema R n'B. Tyvärr guys, slutet sällskap men vill gärna dela med mig av kvällens låtlista:

Time Is Tight – Booker T. & The MG's
Robbin' Me Blind – Jimmie Vaughan
The Kokomo Medley – Bonnie Raitt
Oh La De Da – The Staple Singers
Mr. Pitiful – Otis Redding
Running Out – Mable John
I Get a Feeling – Hazy Malaze
Cheater Man – Irma Thomas
Me And My Guitar – Freddie King
In The Basement – Etta James
Mail Order Mystics – John Mayall
Heal Yourself – Ruthie Foster
Stake Your Claim – Eli "Paperboy" Reed
Where We Gonna Go From Here – Bobby King
Don't Make Me Pay For His Mistakes – B.B. King
Seven Days – The Apollas
I'd Rather Be Blind – Freddie King
None Of Us Are Free – Solomon Burke
On My Way – Mavis Staples

Bluesen bor på Norrbackagatan

Det roligaste med att blogga är kontakten man får med andra.
Som med Tommy på Smokestackblues.

Han mejlade mig då han läst en del jag skrivit om blues. Det visade sig att han driver en liten skivbutik på Norrbackagatan i Stockholm.

Idag åkte jag dit.

Det är imponerande att en skivaffär, särskilt med det så icke-kommersiella utbudet som blues är, överlever idag. Smokestockblues är förutom en välsorterad liten skattkammare som ett mindre museum. Gamla affischer från spelningar, foton, t-tröjor, böcker och tidskrifter. Tommy har också lyckats leta fram bluesens kvinnor. (Behöver jag skriva att det är sällan man ser dem?)

Vad betyder Smokestack?

Det är skorstenen på de gamla ångloken. Tågen i USA sågs som en frihetssymbol bland de svarta.

Sådant kan Tommy berätta om.

Musikresorna är de bästa resorna

Detroit må vara i en kris värre än på länge, men musiken dör aldrig. Motowns museum är fullt, vi trängs på visningen och enligt Diana Ross-kopian som guidar har det aldrig varit så många besökare som nu.
Kan naturligtvis ha att göra med att Motown fyller 50 år, men också att musik alltid varit en helande kraft. I svåra tider behöver vi den mer än någonsin. Då Motowns artister reste runt på en 10 veckor lång turné 1962, var det genom ett segregerat USA. Men musiken förenade.

Jag nyper mig i armen. Tänk att jag är här, i gamla Studio A med mikrofoner och pianon som bland annat Supremes, Stevie Wonder och Jackson 5 använt. Golvet i studion är håligt, klart anfrätt av alla stampande klackar.
För två år sedan stod jag på Stax Museum i Memphis och nöp mig i den andra. Stax var samtida med Motown, men lite mer råa i soundet (bättre om ni frågar mig). Musiken från bland annat Carla Thomas och Otis Redding har präglat mig som människa. Den fick mig att som skelögd och osäker tonåring känna mig lite tuff.

Jag får ofta frågan vilken som varit min bästa resa. Svaret är tveklöst Blues Highway, från New Orleans till Chicago. Den väg många bluesmusiker tog sig efter industrialismen för att det fanns mer pengar att tjäna i Chicago, och för att toleransen var något bättre för svarta där. Vägen är kantad av musikhistoria som slår an de rätta strängarna i mig. (Sorry, kunde inte låta bli.)
Inga resor varar så länge som musikresorna. När jag sätter på skivorna är jag där igen. Och jag erkänner, jag förlorar helt mitt uppdrag att som journalist vara kritiskt granskande på dessa resor. Jag älskar allt. Precis allt. Skräpmaten, den blaskiga ölen (och kaffet) jag kan till och med förbise att många av texterna är kvinnoförnedrande och att få kvinnor fått ta plats på scen i denna gubbiga musikgenre.

Men musiken har i alla tider fått folk att för en stund glömma sina bekymmer. Så som det var på bomullsfälten då blues blev ett uttryck för förtryck, och ett sätt att uthärda. Man lade den tunga upplevelsen utanför sig själv, resultatet blev något som gav samhörighet.
Jag tänker allra särskilt på detta nu när Michael Jackson lämnat jordelivet. Miljontals fans sörjer inte bara en människa, utan en del av sig själva. Jag önskar så att hans Neverland (eller åtminstone en del av det) blir en plats dit vi kan resa till. Så som människor runt hela världen rest till Elvis hem Graceland. Så som människor runt hela världen kommer söka sig till Stockholm om vi får ett Abba-museum. Och som rockälskare kommer besöka rockmuseet i Roskilde, planerad öppning 2012.

Från Detroit kör jag till nästa musikstad: Chicago. I stora gröna Grant Park arrangeras varje år Blues Festival i dagarna tre. Gratis. Jag har aldrig sett en sådan publik. Hemlösa och banktjänstemän dansar med varandra. Barn och gamla. Staden kokar. Ingen tänker på de vissna tiderna. På hotellen är det fullbokat av musikälskande turister. Musik kommer i alla tider att locka resenärer. Det är bra för ekonomin. Det är bra för glädjen.

(Krönika Vi 8-09)

Jazzfestivalen svänger men fy för burkar

Stockholm Jazz Festival svänger. Sett fyra band:

- Hazmat Modine. Kunde varit bra, för plattan är underbar. Men jag säger så här: Åk hem! Skäms! Kom tillbaka till er publik när ni är ett band, inte en munspelare och sångare som tror han är allt. Repetera, tyck om varandra.

- Dr John. Ensam med sin flygel på Stora scenen. Fint, men ibland fastnar han i sitt typiska spelsätt, tar ut svängarna för lite.

- Blind Boys from Alabama. Tog säkert 20 minuter innan det började svänga. Då talar vi SVÄNGA. Och vad gjorde ljudmänchan vid mixerbordet? Mickarna ojämna, kanske fick han/hon telefon just som det var viktigt att höja eller sänka.

- Little Feat. Den omisskänliga ljudmattan finns där, nu liksom för 40 år sedan då de drog igång. Superproffsigt, kanske lite för proffsigt. Och dålig kontakt med publiken. Eller är det vi som publik som är dåliga?

Två tankar:

- Varför sälja öl i burkar? En av de absolut skräpigaste festivalplatser jag någonsin sett.

- Stora Scenen måste vara en av Stockholms vackraste platser för musikevenemang. Nordiska museet bakom. Mmmm.

Bilderna tagna av Pauline Ramsby.

Sweet Home Chicago

Åter i Sweet Home Chicago. Kan ge säkert trettio anledningar att åka hit istället för New York men jag väljer två:

1. Arkitekturen
En brand ödelade stora delar av Chicago 1871. För att få fart på byggandet fick arkitekter mer eller mindre fria händer. Det är som om någon ropat i en jättemegafon: ”Kom och var kreativa, gör en ny stad, ni ska ha roligt under tiden, känn inga gränser. The sky is the limit!” Så skapades en form av arkitektur som kallas Chicago School.

Det går inte att se sig mätt på alla byggnader. Dagens Chicago är ett downtown i Art Deco med inslag av gotisk stil. Ett kyrktorn är påfallande likt Big Ben och Gerald Tribunes hus ser ut som vore det nedmonterat från Vatikanen. Musikscenen House of Blues påminner om ett Scandinavium lite taffligt knådat i lera. De många kraftfulla stålbroarna liknar staden vid ett stort mekkanobygge, spårvagnar går på ett plan ovan vägarna och mitt i allt den bedårande Chicago River.

Snyggaste byggnaderna är nog Marina City Twin Towers (majskolvarna) och glasbyggnaden ett kvarter därifrån jag inte hittar namnet på just nu.

2. Musiken.
Har skrivit om den nedan. Flera bluesscener finns såklart i staden men det som riktigt får mig att darra är att legendariska Chess Records höll till i Chicago, där bland andra Muddy Waters, Chuck Berry, Etta James och Koko Taylor förevigats.

Besökte idag deras studio som är ett litet museum. Inget vidare om man talar om museum, men det var stort att stå i den studio där till och med Rolling Stones spelat in för att hitta det rätta soundet.

Museet visar ett fåtal fotografier, en vacker orgel och en handfull andra instrument. I ett hörn hänger en av Koko Taylors klänningar. Hon dog alldeles nyligen. Hon var en av många legender som påverkat dagens musik. Få av dem finns kvar. (Hur länge orkar BB King? Han är 83 år och är så gott som on the road hela tiden. I sommar kommer han till Sverige.)

Gör ont i mig att Chess har så få historier bevarade från bluesen. (Memphis har ett riktigt bra museum däremot som dokumenterat bluesen: Rock'n Soul Museum.

Jag kan berätta om enorma museet Chicago Art Institute, om Buddy Guy Legends, om Millennium Park och fler av de arkitektoniska upplevelserna. Men det får bli en annan gång. (Ni kan läsa en artikel jag skrivit tidigare för nättidningen Borta Bra här. Och en musikguide jag gjort för tidningen Lira här.)
Jag kommer tillbaka till mitt Sweet Home Chicago. Soon.

Chicago hälsar - blues är glädje

Chicago. Hela stan är full av blå toner. Chicago Blues Festival kokar. Blues är glädje här. Inget annat än glädje. I tider som dessa mer än någonsin.

Festivalen är gratis. Överallt dans. Hemlösa, barn, gamla, svarta och vita. Ingenstans har jag sett en så mixad publik. Ingenstans har jag blivit så berörd av vad musiken kan göra med människor.

Vi glömmer att somliga texter handlar om att kvinnor ska vara villiga och helst väldigt unga. Sexistiskt så det skriker om det. Och mest män på scenerna. Men musiken. Musiken!

Koko Taylor - bluesens drottning död

Koko Taylor är död, en av många kvinnor inom bluesen. En av de få som blivit uppmärksammade. Stod på scen senast 7 maj. Blev 80 år gammal.

Som 11-åring blev hon föräldralös, hennes bröder började ackompanjera henne med hemmagjorda instrument för att tjäna pengar. Koko inspirerades av Memphis Minnie och tog sig som 20-åring från den fattiga landsorten i Tennessee till Chicago.

Jag hoppas året upplaga av Chiacago Blues Festival hedrar henne med pompa och ståt.

Kolla och lyssna på henne på här.

Lycka är...

- att hitta årets första tussilago
- när en vän ringer och undrar om jag inte vill låna lite filmer
- lyssna på Freddie Kings Pack it up
- när programmet till årets Chicago Blues Festival kommit
- att resa till årets Chicago Blues Festival med fru och bästa vännen
- att sjunga Sjösala vals med mamma i telefonen
- äta söndagsbrunch med goda gamla vänner och dricka skumpa mitt på dan
- lägga sig klockan tjugotvå med god bok
- vakna av att det luktar nybryggt kaffe

The music tonight y'all!

I kväll är Mrs World (jag) och Nurse Pauline (Ramsby i efternamn) dj:s. Temat är R & B med soulstänk. Jag skulle gärna bjuda in er alla men sällskapet är slutet. Anyway, här kommer smakprov ur låtlistan:

Green Onions – Booker T & The MG's
Movin' Groovin' Blues – John Mayall & The Bluesbreakers
So Excited – B.B. King
Pack It Up – Freddie King
I Pitty the Fool – Louise Hoffsten
Can I Get A Witness – Low Budget Blues Band
Never Make Your Move To Soon – Bonnie Raitt, Ruth and Charles Brown
Something You Got – Koko Taylor & B.B. King
Homeless Child – Ben Harper
Leavin' Blues – Johnny Winter
Ask Me No Questions – B.B. King
Greasy Money – Anders Osborne
I've Got A Home – The Blind Boys Of Alabama
My Babe – Lightning Slim
Fools Get Wise – B.B. King
Something's Got A Hold On Me – Etta James
Get Off My Back – B.B. King
Don't Put Your Hands – Koko Taylor
Hoochie Coochie Man – Freddie King
Turn Me Around – Mavis Staples

Skulle vara roligt att höra vad Johan Norberg tycker om urvalet.

Film och böcker som skapar ressug - eller inte

Igår såg jag Gudfadern (igen). Det finns en sekvens där som kan få mig att längta till Sicilien.

Jag läser Ivans återkomst av Tawni O´Dell. Det är en kärv historia. Likväl kan den få mig att sukta efter att sitta på en enkel diner i Pennsylvania.

För några veckor sedan såg jag filmen Australia. Har ingen lust alls att resa down under efter det. En storslagen film men med alldeles för dammig. Australiska turistmyndigheter lär ha plöjt ner mängder med kosing i rullen just för att sätta Australien på reskartan (igen).

Nu arrangerar Tema resor dit, med anledning och i spåren av filmen.

Lycka till.

Själv längtar jag efter nya filmen Cadillac Records. Om blusens Chicago och legendariska Chess Records. Ska snart boka resa till årets Chicago Blues Festival.

Resa hem blues

Att komma hem ska vara en schlager skrev Per Hagman. Jag tycker mest det är blues. Visst ser man fram emot att äta en härlig ostsmörgås, gå i skogen med hundarna, sova i sin egen säng. Men det går över på någon dag.

Jag sitter i ett hotellrum i Chiang Mai. Väskorna nästan packade. Planet går i kväll och en månads resa går mot sitt slut. Anteckningsblocket fullt av jobb till tidningar där hemma. Kroppen full av minnen.
Fotograf Göran har varit ledsen sedan i går och pratar om när vi ska åka nästa gång. Vi spelar Etta James på vår miniatyrspelare: ”The blues is my business, and business is good”.

Jag borde väl hålla truten. Vara tacksam över att ha ett så fantastiskt jobb som jag har. Att leva i den del av världen där resor, om än inte för alla, inte bara är drömmar. Och jag älskar min familj, mina vänner, mitt hem och allt det där. Skulle aldrig vilja vara på resande fot hela tiden. Men förgängligheten, den kommer nu, hårt och obevekligt. Att allt det där man sett fram emot, planerat för, tittat på kartor och läst guideböcker, längtat efter. Det är över.