Vänner ut och in

Lika sorgligt som det är när gamla vänner fasar ut. Lika härligt är det när nya kliver in.

Jag och Mia Skäringer

Nu står min bok Vänskapskoden bredvid Mia Skäringers Dygnkåt och hur helig som helst, i Pocketshops hyllor,

Det tycker jag om.

På andra sidan står Porrkungen av Thomas Sjöberg.

Långa vänner

Trillade över en bild och ett minne. Här är Göran och jag i Chicago. Sånt här kan jag skratta länge åt.

Min ödmjuka vän

Jag köpte en hårdrockströja. Har länge velat ha en hårdrockströja. Inte för att jag gillar särskilt mycket hårdrock - AC/DC och Mustasch undantagen - men tröjorna är snygga. (För er oinvigda så ser de ut ungefär som tatueringar. Mönstrade t-tröjor med eldsflammor och dödskallar.)

Visade upp den för en vän.

Som skrattade. Inte åt mig eller åt tröjan utan i en glädje att jag äntligen köpt min tröja. Hon sa att jag var härlig. När jag frågade vad hon tyckte om tröjan skrattade hon igen och sa att den var som klippt och skuren för mig.

Igår var hon hemma hos oss på middag och fick se våra nya golv. När jag frågade vad hon tyckte sa hon:

– Man måste sätta in dem i sitt sammanhang. Vilka som bor här, vad de tycker om. Ni gillar ju blues, de här golven är som blues. De passar er perfekt.

Vad hon själv tycker är en helt annan sak.

Hitta mig mellan porr och heroin

Min bok Vänskapskoden står nu i hyllorna på pocketshop. Ni hittar den mellan Porrkungen och Heroine Diaries.

En vän - ett avsked

Dörrarna stängs. Hon står kvar på perrongen och vinkar. Jag får inte följa henne till Arlanda, vårt avsked ska ske så här. Mitt i vardagen. Det har hon bestämt, för att vårt farväl inte ska bli för dramatiskt.
Sätter mig på ensamt säte. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Tittar ut genom fönstret men ser bara mig själv. Hon har varit lika självklar som mina armar och ben, en vän som ringt på lördagar för att fika, för att bara säga hej en onsdagskväll. Vi har hjälpt varandra flytta, vattnat varandras blommor, bråkat, försonats, så som vänner gör.
Men man ska vara glad för vänners skull, glädjas åt deras framgång, även när de får ett jobb i ett land långt bort.

Tåget skjuter ut genom Tanto, förbi omsorgsfulla kolonistugor ut över en Årstavik som äntligen badar i sol. Vattnet därnere glittrar som en försommardag, ett stråk av vår och förhoppning sveper in. Vi har längtat så länge efter att åka hem i ljuset, kunna känna att dagen finns kvar även efter fem. Nu slår ljuset in, nästintill obarmhärtigt. Vi som sitter på solsidan i vagnen blir bländade. Först med barnslig glädje, sedan besvärade. Jag skyler mig med en tidning. Någon försöker ta plats på andra sidan i vagnen, en kopia av Lou Reed flinar i sina solglasögon. Människor kisar. Någon svär.
Så gömmer sig solen bakom ett moln. Färgerna försvinner, molnen blir fler och hela vagnen reagerar lika förvånat som om vi missat en station.
Tågresan fortsätter i färgen grå.
Först när vi förlorat något förstår vi till fullo vad det betyder.
Bakom min tidning ser ingen att jag gråter.

Lycka är...

- att hitta årets första tussilago
- när en vän ringer och undrar om jag inte vill låna lite filmer
- lyssna på Freddie Kings Pack it up
- när programmet till årets Chicago Blues Festival kommit
- att resa till årets Chicago Blues Festival med fru och bästa vännen
- att sjunga Sjösala vals med mamma i telefonen
- äta söndagsbrunch med goda gamla vänner och dricka skumpa mitt på dan
- lägga sig klockan tjugotvå med god bok
- vakna av att det luktar nybryggt kaffe

Skratta öppet men gråta i smyg

Vi umgås gärna med människor som skrattar, men blir lite nervösa när någon gråter. Visst är det märkligt. Ändå är båda uttryck för vanliga, mänskliga känslor. Skrattar gör vi varsomhelst, men gråter gör vi gärna i avskildhet.
Har man gråtit på bion, torkar man helst tårarna innan man går ut i det otäcka ljuset.
Varför då?
Skäms vi? Kanske försöker vi skydda det sköra i oss. Försöker vi till och med skydda vår omgivning så att de inte ska behöva känna sig obekväma?
I vår del av världen marginaliserar vi känslor. Vi tar inte in hela människor, vi väljer bara ut delar. (Nu generaliserar jag) De som bidrar till det positiva. Vi har mått på lycka genom karriär, pengar och familj. Men lycka borde också innefatta ingrediensen att få vara full av känslor, att ha tillgång till dem och få använda dem. Först då blir vi väl hela som människor? Att kunna gråta är en tillgång. Att visa upp det borde vara en merit.

På bokmässan i Göteborg deltog jag i ett seminarium om vänskap. Bredvid mig i panelen satt Bodil Jönsson som på sitt trygga sätt berättade om en gammal barndomsvän som hon nyligen letat upp. Det var en mycket berörande berättelse, och när vännen som Bodil berättade om visade sig sitta i publiken, och reste sig upp, blev många väldigt rörda. Det skapades en mycket intim stämning i den stela seminarielokalen.

Strax efter berättade Zinat Al sadat Pirzadeh om sin vänskap. En vän hon lämnat bakom sig i Iran. Hon visste inte om vännen levde längre. Zinat började gråta på scenen. Eftersom Zinat är stå-uppkomiker gjorde hon något roligt åt situationen. Hon sa: ”Oj oj inte gråta. Inte bra för affärerna.”
Hon fortsatte berätta men föll i gråt igen. Moderatorn Maria Leijonhielm fann sig direkt och sa: Det är helt okej, du får gråta. Men om du vill kan jag fortsätta prata. Vill du det?”

Men Zinat fortsatte berätta med gråt i rösten. Det var så oerhört bra. Det var så snyggt av moderatorn att uppmuntra hennes känslor, ge henne ett val, inte tysta ner gråten.
Ett fint bevis på medmänsklighet.

Skammen att äta "sådan medicin"

Idag skulle jag kunna skriva om förslaget att slå ihop Saab och Volvo. (Hjälper det verkligen? Vem vill äga jätteföretaget i denna tid och vad ska bilen heta? Salvo? Vaas?)

Jag skulle också kunna skriva om Englas mammas förslag att brottslingar enligt lag ska möta sitt brottsoffer, om brottsoffret själv vill. (Väldigt tveksamt)

Dagen till ära skulle jag också kunna ägna några tankar åt Nobelfesten. (Förväntar mig ett och annat spännande dekoltage)

Men jag väljer att skriva om en vän som knappt står på bena. Tyngd av ångest, ibland panikångest. Han går i terapi men kommer just nu inte vidare. Han vaknar om nätterna. Bekymrad. När jag träffar honom är han inte närvarande. Han håller på att tappa sin livsgnista. Jag har talat med honom om att kanske äta någon ångestdämpande medicin. Men det är tvärstopp. Skammen att äta "sådan medicin" är extremt stor.

Jag har själv fått hjälp av "sådan medicin" och upplevt omgivningens lite märkliga attityd:

Sommaren 1998 dör först min farmor. Hon var 93 år och hennes dödsfall väckte inte stor sorg i mig, men en månad senare dör en av mina vänner under tragiska omständigheter. Han hittas död på golvet hemma efter en tid av alldeles för hårt festande. Hjärtat orkade inte längre. Bara en vecka senare får jag ett telefonsamtal mitt i middagen om att en arbetskamrat dött i en dykolycka.

Kort därefter drabbas jag av ångest. Jag får svårt att träffa andra människor, det är nästintill omöjligt att sköta mitt arbete, jag är frilansjournalist och ekonomiskt beroende av min egen insats. Saker som förr var enkla och som bara skedde av farten, blev oöverstigliga hinder. Att gå och handla, att gå på ett möte. En dag när jag kom till jobbet kunde jag inte få upp mina armar. Ni tror jag skojar, men det var helt omöjligt att lyfta dem till tangentbordet. Jag fick hjälp av en vän och sökte läkare vilket senare resulterade i att jag började äta ångestdämpande medicin.

Det tog någon vecka, sedan kände jag mig lättad. Inte tjo och tjim och full av energi, utan mer som vanligt. Jag kunde vakna på mornarna och tänka ”jaha, är det så här det ska kännas”. Att slippa ha det där malandet i bröstet. Att kunna träffa människor och känna sig som vanligt. Jag repeterar: inte full av energi, inte mer social än vanligt. Men med näsan över ytan.
Jag fick min sömn tillbaka. Umgänget med mina vänner. Mitt arbete. Livet kunde fortgå.
Jag blev så lättad av detta att jag gärna berättade för min omgivning att jag börjat äta medicin. Jag fick starkare reaktioner än när jag för 20 år sedan berättade att jag var homosexuell.
”Är du SÅ dålig!” sa någon förfärat.
”Jag skulle av princip aldrig äta sådan medicin” sa en annan.
”Akta dig så du inte blir beroende!” var det flera som sa.

Jag åt medicinen i tre månader, sedan inte mer. Något sug efter mer av medicinen har jag aldrig känt.

Välj ett ord och låt det leda

Inför varje nytt år samlas jag och mina bästa vänner för att bestämma våra ledord.

De ord som ska lysa över oss det kommande året.

Det är kanske ingen nyhet, men vi styr själva över våra liv. Ändå skyller vi på omständigheter för att almanackan blir full. Vem är det som fyller den om inte vi själva efter våra egna beslut?

Skräcken att inte vara älskad styr de flesta av oss, vi vill bli bekräftade och sedda. Därför tackar vi ja, även till sådant vi kanske inte tycker om. Man vill ju vara med.

Vi fyra som sitter där varje nyårsafton vet allt det där (vi är grymt kloka), men vi väljer ändå varsitt ord. Ett ord som kommer ligga till grund för stora som små beslut. Och hur - och med vad - vi fyller våra almanackor.

Ord som valts under de gångna åren är exempelvis "hålla ihop", "hitta fokus", "konsolidering", "min kropp".

Ord i mitt eget liv de senaste åren har varit:

Förändring – det året sa jag upp mig

Uppbyggnad – det året startade jag en reportagebyrå

Företagsamhet - det (detta) året ombildade jag till aktiebolag och köpte ut mina kompanjoner. Jag har gett ut en bok, byggt en egen hemsida och startat denna blogg. Jag har också firat ett bra resultat på mitt företag.

Mitt ord inför 2009 är roman. Jag ska skapa förutsättningar i mitt eget liv för att skriva en roman.

Varje nyårsafton då vi sitter där vi fyra kloka vänner reflekterar vi också över året som gått. Det har varit påtagligt hur orden varit med oss. Vi har gjort våra val. Bra val.

Med dig är jag aldrig rädd

I ett rum långt hemifrån föddes en livslång vänskap. En billig bungalow med bara en säng, toalett bakom ett skynke. Jag, Elisabet och en ödla. I den stora sängen låg jag orörlig, uttorkad och på väg bort i något jag inte kunde styra.

Jag hade spytt rakt över bordet vid strandrestaurangen, spytt när jag sprang ut och höll för munnen. Spytt hela vägen hem. Elisabet höll mig för pannan där jag stod på stranden med tårarna rinnande längs kinderna, på havet syntes tusentals små lanternor från nattens fiskebåtar. Tänkte att det var synd det här, att jag skulle bli sjuk nu, när allt var så vackert. Nu när vi äntligen kommit till Thailand.

Elisabet la mig i sängen, hämtade en hink och ställde bredvid på golvet. Korta stunder vaknade jag, ibland av att hon torkade mig med en fuktad handduk, ibland av att hon försökte få mig att dricka vatten, som jag spydde upp sekunden efter. Ibland vaknade jag också av att ödlan tittade på mig, varje skymning satt den alldeles stilla på samma ställe, just där vägg och tak möts.

Somnade, vaknade igen, hela tiden så. Elisabet bar mig till toaletten. Jag var naken, men helt trygg – hon visste att jag inte ville till något sjukhus.
Sjukhus gör mig rädd.
Dagarna flöt ihop, någon kom och drog i min hud, hörde thailändska ovanför huvudet. Bilder av mamma, pappa och mina syskon på husvagnssemester fladdrade förbi, mamma som stod och diskade.

När ödlan kom nästa gång tog den med sig ett lugn in i rummet. Jag skulle dö. Ingen oro, ingen sorg, ingen skräck att lämna livet. Omgivningen var som i ett töcken, inom mig bodde bara frid. Komplicerade funderingar var borta, tankarna var som långa rör, tunnlar om man så vill, var och en knivskarp. En tanke var »jag är varm«, en annan »väggen är grå«, en tredje »en mygga på mitt ben«.

Jag tittade på ödlan, om döden kom nu skulle den bära mig, lyfta mig bort från våldsamma kräkattacker, befria mig från värken i kroppen. Ingen rädsla. Bara några andetag bort.
Snopet att inte få säga adjö till dem där hemma. Men Elisabet. Hon satt utanför, läste en hittad bok av Danielle Steel för att få tiden att gå. Kom in då och då för att vända mig. Min egen ork var slut, där hon la mig blev jag liggande. Nästa gång hon kom in skulle jag säga hej då. En rak tanke bara. Inte svårare än så.

Vaknar av att hon håller mig i handen. Hennes ansikte är blankt av tårar. »Om du inte kan behålla vattnet i dag måste vi ta dig till ett sjukhus.«
Inuti hörde jag mig själv säga de vackraste ord om vänskap, kände att jag log, att jag var fri. Lycklig. Men Elisabet släppte min hand, jag såg hennes rygg där hon gick ut. Såg hur hon tog sig med båda händerna för ansiktet just när hon svängde ut från dörröppningen.

Några mer egna minnen från min sjuksäng har jag inte. Förutom hallucinationerna. Om och om igen har jag bett Elisabet att berätta om vad som hände. Om hur hon bad bunglowuthyraren om hjälp, hur hela familjen engagerat sig, skjutsat henne på motorcykel till en medicinman för att köpa medicin. Hon hade smulat tabletterna på min tunga. Sakta smälte de och slungade in sina krigare till immunförsvaret.

Det var då jag kände masken krypa i mina armar, mina hallucinationer tog över och den sköna lugnande känslan av att äntligen få dö utbyttes till demoner och äckel. Någon dag senare kunde jag dricka vatten utan att spy. Sedan te. Slutligen var jag frisk.
Ödlan försvann.

Elisabet berättar alltid motvilligt om händelsen. Blir ledsen, vill inte påminnas om det svåra. Men den band oss samman. Vår vänskap har gått genom skilsmässor, barnafödslar och karriärshysteri. Få har bråkat som vi, kallat varandra vid så fula ord, men alltid alltid har vi återvänt. Hämtat upp dagarna i rummet. Den största närhet som någonsin kastats över oss.
Jag berättar däremot gärna om det jag minns. Om hur jag blev vän med döden. För att jag aldrig, inte under ett enda ögonblick, var rädd.

Lyckan att umgås

För utomstående kanske den här bilden inte säger någonting. Möjligtvis förs tankarna till skivomslag på 1970-talet. Kunde varit en LP med Pugh, Janne Hammarlund eller Turid.

För mig betyder bilden värme. Förhoppningsvis för de andra som också satt där i grushögen.

Vi samlades en grå dag. Oömma kläder och kraftiga skor. Hjälpte vänner skyffla in grus under ett hus. Det var tungt. Vi spottade och svor. Slog i knogar och fick ont i ryggen. Sen åt vi köttgryta och drack öl. Sen åkte vi hem. Smutsiga trötta och rosor på kinderna.

Jag tog ett bad. Somnade klockan kvart över tjugoett.

Så hade ännu en dag gått. Och kommer aldrig åter.

Du är min spegel

Han kommer gående som ur en musikvideo. Kunde vara Snoop Dogg någonstans i New York men detta är Hötorgets t-baneperrong. Kätting om halsen, stor björnmössa, bling bling på fingrar och ett armbandsur stort som en köksklocka.
Det är uppiggande. Vi är många som ser honom gå in i vårt tåg.
- Coolt, säger jag okontrollerat.
Jag reser ensam. Tonårstjejerna mitt emot blir högröda i ansiktet och håller på att spricka.
- Coolt, råkar jag säga högt ännu en gång och nu med långt ”oooo”.
Då spricker tjejerna. Exploderar i ett gapflabb så saliven stänker. De kastar sig ut i gången och skyndar till andra änden av vagnen där de tjuter av skratt.
Är man medelålders och lite gråhårig som jag passar det inte att säga cool. Det är som när man såg vuxna dansa då man var liten. Man höll på att skämmas ihjäl så fånigt såg det ut.
Nu är jag den fånigt vuxna och ”coolt” jag just sagt känns som en död fluga på tungan.

Genom att se andra speglar man sig själv. De på sätet mitt emot påminner om vem man är. Vem man varit, vem man skulle kunna bli. En gammal kvinna pratar med sin väninna om en film de just sett. Nöjda, glada, upprymda och de ska avsluta med ett glas vin på ”en spännande Söderkrog”. Så skulle jag vilja bli som gammal.
En ung man har en armprotes och försöker gömma den men alla ser. Alla vill se. Genom andras elände ser man vad man själv har och vad det är värt.
Ser en frisyr man skulle vilja ha men inte vågar bära.
De vänner man har speglar något i en själv. Jag är irriterad på Jonas som ofta visar tecken på avundsjuka.
För att jag själv kan vara avundsjuk ibland.
Jag gillar Barbro för att hon är så prestigelös.
För att jag skulle vilja vara så prestigelös.
Nu har de båda tonårstjejerna slutat skratta.
Snoop Dogg har tagit deras plats.
Han sitter mitt emot och speglar sig i mig.