Berlins delning under jord

Även Berlins tunnelbanesystem var uppdelat i en västlig och östlig del.

Två linjer gick från Västberlin och passerade under Östberlin. Varje dag passerade således tusentals människor rakt genom järnridån. Tågen från väst stannade inte i Östberlin, stationerna var ordentligt stängda, utom vid Friedrichstrasse där det fanns en passkontroll.

Efter murens fall den 9 november 1989 öppnades stationerna en efter en och även under jord blev Berlin en enad stad. Första stationen att öppna på västsidan för resande från Östberlin var Jannowitzbrücke. Stationen var i nästan 20 år en spökstation. Samtliga stationer var i fullt bruk den 1 juli 1990.

Berlins tunnelbana som öppnades redan 1902 är en av världens äldsta, och numera en av stadens turistattraktioner. Flera av dem badar i 1950-talsnostalgi eftersom många renoverades efter andra världskrigets bombningar. Färger från rosa till pistagegrönt, små kiosker med biljettluckor, mosaikklädda väggar och stationsnamn på skyltar av emalj. Gamla handmålade reklamskyltar finns fortfarande kvar. Stationen Wittenbergplatz, i närheten av fashionabla varuhuset KaDeWe, är en av de mest besökta, och bäst välbevarade. Andra sevärda stationer är Hermannplatz som med sina sju meter i tak påminner om en katedral.

Bron Oberaumbrücke (bilden ovan) där tågen går över floden Spree binder ihop forna Öst och Väst och ser ut som tagen ur sagan om Törnrosa. Här möttes Berlinborna från båda sidor för 20 år sedan idag.

Nolledorfplatz, stationen högt ovan jord med en raketliknande järnkonstruktion, har satt igång många diskussioner om vad som är fult eller vackert.

Känna igen men inte kännna

Vi hejar inte på varandra. Fastän hon nu sitter bredvid mig på pendeltåget mot stan. Fastän vi ses nästan varje dag. Hon sitter i kassan där jag handlar min mat. Då hejar vi.
Nu har vi bara nästan haft ögonkontakt, både ryckte till lite för visst kände vi igen varandra men känner ju inte så då hejar vi inte.

Som med grannar. Dem säger vi god morgon till och nu har visst nästan våren kommit, då vi ses i tvättstugan eller i trappen. Men inte om vi ses i affären eller på krogen. Vi känner igen men känner ju inte.

Annat är det när man är ute i stora världen och reser. Då räcker det där med att känna igen väldigt långt för ett hej och ett möte. På Bali träffar jag en äldre man som jag sett några gånger därhemma och vi börjar till och med prata och håller på riktigt länge. Vi ropar tjena varje morgon trots att vi bara har det gemensamt att vi gärna köper grönsaker på Farsta torg.

Var går gränsen för ett hej? I morse sa jag hej till en kvinna som hade en svart labrador som jag. Klick sa det och vi såg varandra och log. Det var fint och piggade upp lite. Kanske hade vi mer gemensamt än våra labradorer.

Igår gömde jag mig bakom en tidning på tunnelbanan för där stod en gammal bekant som jag inte alls vill heja på. Han pratar bara om sig själv. Att säga hej är som att öppna en dammlucka.
Men jag känner mig feg och snål som inte hejar på kvinnan bredvid. Kanske skulle det göra henne glad. Hon ser väldigt trött ut.
Vi går av tåget på Södra station. Båda två.
Hon står framför mig i rulltrappan och jag tror vi tänker samma sak.
Att ett hej alltid föder ett hej. Och hon vänder sig om och vi tittar på varandra i ett ordlöst varmt leende.

Dum och funderar på hämnd

Nu känner jag mig lite dum.
Kom cyklande långsamt, en bildörr öppnas, jag kör in i den men slår mig inte. Cykeldäcket däremot blev som en åtta. Ringer efter vänner för att de ska komma och hjälpa mig men ingen har tid. Måste ställa cykeln och ta tunnelbanan hem. Hjälmen har trilskats förut när jag ska försöka öppna låset under hakan, och nu är det helt omöjligt.
Jag får inte av mig hjälmen.
Varje gång jag cyklar känner jag mig duktig som tar på mig hjälmen och trotsar att man ser ut som en idiot. För det gör man. (Den som någonsin lyckas designa en snygg cykelhjälm kommer att bli rik och berömd). Möjligtvis kan man se lite tuffare ut om man har solglasögon på sig. Det har inte jag för då ser jag ingenting.
Men det är en sak att ha hjälm på sig när man cyklar. En annan att ha den på sig i tunnelbanan.

Därför känner jag mig dum.
Jag har passerat Odenplan, de sju stationerna jag har kvar innan jag ska hoppa av känns som en evighet. Högröd i ansiktet är bara förnamnet. Jag har suttit och försökt ta av mig hjälmen sedan Fridhemsplan, där det hela startade och då förundrades folk mest. Någon log i förståelse, en annan pratade med mig och erbjöd sig att hjälpa till.
Jag har brutit av två naglar och rivit mig själv på halsen då jag nästan fick panik så nu är jag blodig också.
Nu sitter jag bara här och ser min egen spegelbild genom fönstret. Funderar på hämnd. På om det går att stämma någon. Funderar på att ställa mig upp i vagnen för att berätta varför jag sitter här med hjälmen på. Men bestämmer mig för att skriva om det så fler än de fyrtiotalet människor som nu ser mig, också kan få något att fnissa åt.

Du är min spegel

Han kommer gående som ur en musikvideo. Kunde vara Snoop Dogg någonstans i New York men detta är Hötorgets t-baneperrong. Kätting om halsen, stor björnmössa, bling bling på fingrar och ett armbandsur stort som en köksklocka.
Det är uppiggande. Vi är många som ser honom gå in i vårt tåg.
- Coolt, säger jag okontrollerat.
Jag reser ensam. Tonårstjejerna mitt emot blir högröda i ansiktet och håller på att spricka.
- Coolt, råkar jag säga högt ännu en gång och nu med långt ”oooo”.
Då spricker tjejerna. Exploderar i ett gapflabb så saliven stänker. De kastar sig ut i gången och skyndar till andra änden av vagnen där de tjuter av skratt.
Är man medelålders och lite gråhårig som jag passar det inte att säga cool. Det är som när man såg vuxna dansa då man var liten. Man höll på att skämmas ihjäl så fånigt såg det ut.
Nu är jag den fånigt vuxna och ”coolt” jag just sagt känns som en död fluga på tungan.

Genom att se andra speglar man sig själv. De på sätet mitt emot påminner om vem man är. Vem man varit, vem man skulle kunna bli. En gammal kvinna pratar med sin väninna om en film de just sett. Nöjda, glada, upprymda och de ska avsluta med ett glas vin på ”en spännande Söderkrog”. Så skulle jag vilja bli som gammal.
En ung man har en armprotes och försöker gömma den men alla ser. Alla vill se. Genom andras elände ser man vad man själv har och vad det är värt.
Ser en frisyr man skulle vilja ha men inte vågar bära.
De vänner man har speglar något i en själv. Jag är irriterad på Jonas som ofta visar tecken på avundsjuka.
För att jag själv kan vara avundsjuk ibland.
Jag gillar Barbro för att hon är så prestigelös.
För att jag skulle vilja vara så prestigelös.
Nu har de båda tonårstjejerna slutat skratta.
Snoop Dogg har tagit deras plats.
Han sitter mitt emot och speglar sig i mig.