En vän - ett avsked

Dörrarna stängs. Hon står kvar på perrongen och vinkar. Jag får inte följa henne till Arlanda, vårt avsked ska ske så här. Mitt i vardagen. Det har hon bestämt, för att vårt farväl inte ska bli för dramatiskt.
Sätter mig på ensamt säte. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Tittar ut genom fönstret men ser bara mig själv. Hon har varit lika självklar som mina armar och ben, en vän som ringt på lördagar för att fika, för att bara säga hej en onsdagskväll. Vi har hjälpt varandra flytta, vattnat varandras blommor, bråkat, försonats, så som vänner gör.
Men man ska vara glad för vänners skull, glädjas åt deras framgång, även när de får ett jobb i ett land långt bort.

Tåget skjuter ut genom Tanto, förbi omsorgsfulla kolonistugor ut över en Årstavik som äntligen badar i sol. Vattnet därnere glittrar som en försommardag, ett stråk av vår och förhoppning sveper in. Vi har längtat så länge efter att åka hem i ljuset, kunna känna att dagen finns kvar även efter fem. Nu slår ljuset in, nästintill obarmhärtigt. Vi som sitter på solsidan i vagnen blir bländade. Först med barnslig glädje, sedan besvärade. Jag skyler mig med en tidning. Någon försöker ta plats på andra sidan i vagnen, en kopia av Lou Reed flinar i sina solglasögon. Människor kisar. Någon svär.
Så gömmer sig solen bakom ett moln. Färgerna försvinner, molnen blir fler och hela vagnen reagerar lika förvånat som om vi missat en station.
Tågresan fortsätter i färgen grå.
Först när vi förlorat något förstår vi till fullo vad det betyder.
Bakom min tidning ser ingen att jag gråter.

Känna igen men inte kännna

Vi hejar inte på varandra. Fastän hon nu sitter bredvid mig på pendeltåget mot stan. Fastän vi ses nästan varje dag. Hon sitter i kassan där jag handlar min mat. Då hejar vi.
Nu har vi bara nästan haft ögonkontakt, både ryckte till lite för visst kände vi igen varandra men känner ju inte så då hejar vi inte.

Som med grannar. Dem säger vi god morgon till och nu har visst nästan våren kommit, då vi ses i tvättstugan eller i trappen. Men inte om vi ses i affären eller på krogen. Vi känner igen men känner ju inte.

Annat är det när man är ute i stora världen och reser. Då räcker det där med att känna igen väldigt långt för ett hej och ett möte. På Bali träffar jag en äldre man som jag sett några gånger därhemma och vi börjar till och med prata och håller på riktigt länge. Vi ropar tjena varje morgon trots att vi bara har det gemensamt att vi gärna köper grönsaker på Farsta torg.

Var går gränsen för ett hej? I morse sa jag hej till en kvinna som hade en svart labrador som jag. Klick sa det och vi såg varandra och log. Det var fint och piggade upp lite. Kanske hade vi mer gemensamt än våra labradorer.

Igår gömde jag mig bakom en tidning på tunnelbanan för där stod en gammal bekant som jag inte alls vill heja på. Han pratar bara om sig själv. Att säga hej är som att öppna en dammlucka.
Men jag känner mig feg och snål som inte hejar på kvinnan bredvid. Kanske skulle det göra henne glad. Hon ser väldigt trött ut.
Vi går av tåget på Södra station. Båda två.
Hon står framför mig i rulltrappan och jag tror vi tänker samma sak.
Att ett hej alltid föder ett hej. Och hon vänder sig om och vi tittar på varandra i ett ordlöst varmt leende.

Du gjorde skillnaden mellan en bra och en dålig dag

Du såg oss genom fönstret. Vi sprang längs perrongen på Älvsjö station för att hitta rätt vagn i pendeltåget. Har man hund är det viktigt, som skillnaden mellan en bra och en dålig dag. Ibland sitter vagnarna i rad där man inte får ha hund. Bara ledarhundar är undantag. Jag har ibland låtsats att min labrador Robin är en ledarhund. Har inte utrustat henne med den vita selen, men tänkt att om jag har solglasögon och hon håller sig tätt intill så kanske det funkar.
Men det går inte bra. Inte om man som hon ska hälsa på dem hon tycker är spännande, slicka lite på handen och tigga om uppmärksamhet.
Det gör inte ledarhundar.
Om man råkar hamna i fel vagn med hund kan folk bli sura. Eller allergiska.
Därför sprang vi mot din vagn. Du hånlog genom fönstret.
Jag trasslade in mig i kopplet och höll på att ramla.
Men just där du satt var det okej med hundar.

En alldeles full vagn, bara sätet mitt emot dig var ledigt. Jag blev rädd när jag såg dig. Förstår att ingen ville sitta mitt emot. Tyckte det såg otäckt ut med ögonbryn fulla av ringar, en vass tagg som satt strax under din mun, att tatueringarna på din hals påminde om äckliga ormar. När du sträckte fram dina händer såg jag dina skitiga naglar.
Jag ville inte heller sitta mitt emot dig.
Men det ville Robin.
Hon tog sikte på dig. Du såg det också.
Hon drog mig rakt mot dina händer. Hon slickade dem och lade sitt huvud på ditt knä. Och när du tog hennes huvud i dina händer, böjde dig ner och gosade in ditt ansikte i hennes päls och viskade något i hennes öra. Då gjorde du skillnaden mellan en bra och en dålig dag.