Stan är full av julstrutar

En av anledningarna till varför jag reser bort över jul är för att slippa julen. Hemma är den dessutom så förfärligt lång. Att dra till Bangkok, som nu, brukar innebära bara lite jul. För 20 år sedan fanns den knappt. Nu är julen precis överallt. Och fortfarande. I tunnelbanan spelas oavbrutet sånger om vit jul, om renar med röd mule och om att Jesus just fötts fastän ingen sett röken av vare sig det ena eller andra här.

Granar finns i varje gathörn. Men här är granen inget träd. Bara en kon, eller en strut, eftersom själva trädet ju inte finns. Struten är en exotisk symbol för de vinterprydda länderna i norr och är ett stort samtalsämne på gator och nej torg finns inte här. En enda gran som liknade trädet gran har jag sett. Den hängde upp och ner i Hiltons entré.

Nu ska ni inte tro att jag klagar. De får klä hela Bangkok i strutar om de vill. Jag njuter av värmen, av ljuset och att äta sticky rice med mango istället för risalamalta.

Dyster inledning på 2009 i Bangkok

Knappt hade vi svalt vår champagne förrän sirenerna började tjuta. Från alla håll kom brandbilar, ambulanser och poliser. Till och med motorcyklar med brandmän klöv nattrafiken och vem som helst kunde förstå att något stort och allvarligt hänt. En brand på ett diskotek i Sukhumvit. Omkring 60 personer döda, över 200 skadade.

Än en gång kan vi konstatera det fasansfulla då en nattklubb brinner: Det finns bara EN utgång. På en nattklubb som denna, ryms närmare 1000 personer. Mer behöver inte sägas.

Inte sällan är utrymningsvägar, som exempelvis brandtrappor, dessutom låsta. Jag har vid flertalet tillfällen varit i receptioner på hotell, för att be dem öppna de låsta reservutgångarna. För att jag själv är livrädd för bränder. Har varit inlåst i mitt eget hem då det brann i vårt hus. Kan känna paniken.

Låsta reservutgångar, eller blockerade, har skapat tragedier förut. Inte minst under diskoteksbranden i Göteborg. Kan räkna upp flera sådana olyckor. Man kan undra när vi ska lära av erfarenheten. När det gäller säkerhet är det just tidigare händelser som sätter ribban för nya regler och större marginaler. Har de inte följts är det inget som märks. Förrän det är försent.

Jul eller Halloween?

Fyra vänner. En pool. Thailand. Ansiktsmasker. Hade tänkt göra ett läskande julkort, men blev lite mer åt Hanibal Lector. Som ni förstår ägnar vi oss inte så mycket åt jul här. Men vi tänker på er därhemma.

Årets sjukaste resa står för dörren

Alla som ska resa utomlands runt jul – räck upp en hand!

Välkommen ombord på flygplanen fulla av herpes, nackspärr, ryggskott, influensa och migrän.

Där sitter alla vi som sedan slutet av september börjat jobba mot årets värsta deadline. Allt ska vara klart innan jul. Allt ska vara levererat eller undertecknat eller avslutat. Gu' förbjude om något ligger halvklart eller ännu värre - påbörjat! - innan jul. Stresshormonet kortisol skummar som kolsyra i blodet och när vi lämnar jobbet för att resa iväg sänks halten och sjukdomar och märkliga krämpor slår till.

Jag åker som vanligt till Thailand för att vila. Planet dit är alltid fullt av hålögda bleka människor som sover med öppen mun som medvetslösa. Hostar otäckt och vaknar sneda i hela kroppen. Jetlag är ingenting mot att försöka landa i ett slags normalt tempo.

Jag är inget undantag.

Och jag vill inte verka oförskämd, men alla dessa julfester och glöggbjudningar, min mage orkar inte mer och hur vore det med något kul i januari istället? Ökenmånaden.

Vad ska vi förresten göra i januari?

Jo då ska vi veva igång jobben igen till nästa stora deadline. Innan midsommar.

Kungen eller våld? Vad händer i Thailand?

Dödläge råder i Thailand. Premiärministern hälsar att regeringen inte kommer att avgå. Arméchefen säger att någon militärkupp kommer det inte att bli. Demonstranter håller de båda flygplatserna i Bangkok i besittning och vägrar att ge upp. Så vad händer?

Kungen kan avgöra. Kungen har mer makt i Thailand än vad vi kan föreställa oss. Men han använder den med måtta. Kanske är det nu inom kort han kommer att visa musklerna. Jag hoppas det. Han kan uppmana demontranter att lämna flygplatserna, men knappast att regeringen ska avgå. Han kan mana till försoning. Men utgången kan lika gärna bli blodig om polisen skingrar demontranterna med våld. En sak är säker - ju längre tiden går, desto mer desperat bli läget. Och med ökad risk för våld.

Med dig är jag aldrig rädd

I ett rum långt hemifrån föddes en livslång vänskap. En billig bungalow med bara en säng, toalett bakom ett skynke. Jag, Elisabet och en ödla. I den stora sängen låg jag orörlig, uttorkad och på väg bort i något jag inte kunde styra.

Jag hade spytt rakt över bordet vid strandrestaurangen, spytt när jag sprang ut och höll för munnen. Spytt hela vägen hem. Elisabet höll mig för pannan där jag stod på stranden med tårarna rinnande längs kinderna, på havet syntes tusentals små lanternor från nattens fiskebåtar. Tänkte att det var synd det här, att jag skulle bli sjuk nu, när allt var så vackert. Nu när vi äntligen kommit till Thailand.

Elisabet la mig i sängen, hämtade en hink och ställde bredvid på golvet. Korta stunder vaknade jag, ibland av att hon torkade mig med en fuktad handduk, ibland av att hon försökte få mig att dricka vatten, som jag spydde upp sekunden efter. Ibland vaknade jag också av att ödlan tittade på mig, varje skymning satt den alldeles stilla på samma ställe, just där vägg och tak möts.

Somnade, vaknade igen, hela tiden så. Elisabet bar mig till toaletten. Jag var naken, men helt trygg – hon visste att jag inte ville till något sjukhus.
Sjukhus gör mig rädd.
Dagarna flöt ihop, någon kom och drog i min hud, hörde thailändska ovanför huvudet. Bilder av mamma, pappa och mina syskon på husvagnssemester fladdrade förbi, mamma som stod och diskade.

När ödlan kom nästa gång tog den med sig ett lugn in i rummet. Jag skulle dö. Ingen oro, ingen sorg, ingen skräck att lämna livet. Omgivningen var som i ett töcken, inom mig bodde bara frid. Komplicerade funderingar var borta, tankarna var som långa rör, tunnlar om man så vill, var och en knivskarp. En tanke var »jag är varm«, en annan »väggen är grå«, en tredje »en mygga på mitt ben«.

Jag tittade på ödlan, om döden kom nu skulle den bära mig, lyfta mig bort från våldsamma kräkattacker, befria mig från värken i kroppen. Ingen rädsla. Bara några andetag bort.
Snopet att inte få säga adjö till dem där hemma. Men Elisabet. Hon satt utanför, läste en hittad bok av Danielle Steel för att få tiden att gå. Kom in då och då för att vända mig. Min egen ork var slut, där hon la mig blev jag liggande. Nästa gång hon kom in skulle jag säga hej då. En rak tanke bara. Inte svårare än så.

Vaknar av att hon håller mig i handen. Hennes ansikte är blankt av tårar. »Om du inte kan behålla vattnet i dag måste vi ta dig till ett sjukhus.«
Inuti hörde jag mig själv säga de vackraste ord om vänskap, kände att jag log, att jag var fri. Lycklig. Men Elisabet släppte min hand, jag såg hennes rygg där hon gick ut. Såg hur hon tog sig med båda händerna för ansiktet just när hon svängde ut från dörröppningen.

Några mer egna minnen från min sjuksäng har jag inte. Förutom hallucinationerna. Om och om igen har jag bett Elisabet att berätta om vad som hände. Om hur hon bad bunglowuthyraren om hjälp, hur hela familjen engagerat sig, skjutsat henne på motorcykel till en medicinman för att köpa medicin. Hon hade smulat tabletterna på min tunga. Sakta smälte de och slungade in sina krigare till immunförsvaret.

Det var då jag kände masken krypa i mina armar, mina hallucinationer tog över och den sköna lugnande känslan av att äntligen få dö utbyttes till demoner och äckel. Någon dag senare kunde jag dricka vatten utan att spy. Sedan te. Slutligen var jag frisk.
Ödlan försvann.

Elisabet berättar alltid motvilligt om händelsen. Blir ledsen, vill inte påminnas om det svåra. Men den band oss samman. Vår vänskap har gått genom skilsmässor, barnafödslar och karriärshysteri. Få har bråkat som vi, kallat varandra vid så fula ord, men alltid alltid har vi återvänt. Hämtat upp dagarna i rummet. Den största närhet som någonsin kastats över oss.
Jag berättar däremot gärna om det jag minns. Om hur jag blev vän med döden. För att jag aldrig, inte under ett enda ögonblick, var rädd.