16 tips till redaktörer och frilansar

Idag fick jag nej från en tidning. Mitt erbjudande var en artikel med särskild vinkel om sorg. Alltså inte sorg i allra största allmänhet, för sådant går inte att sälja.
Det är alltid trist med ett nej, men sådant händer såklart. Men riktigt trist är att tidningen väntat 1,5 månader med att svara. Det är inte snällt. Jag har förlorat massor av tid på att få den såld, hade jag fått svar inom några veckor, vilket är rimligt, hade den kanske varit på gång nu.
Jag har arbetat på flera tidningar som uppköpare av frilansmaterial, och själv frilansat i många år. Här är samlade tips i korthet, för lyckat samarbete.

Till dig som är frilans:
1.Studera noga tidningen du hör av dig till. Du måste veta en hel del om vilken inriktning tidningen har för att kunna pricka in rätt typ av material. Du är tidningens hantverkare, du ska komplettera den egna redaktionen. Ge dem ett förslag de inte själva kan komma på, eller göra. Överraska!

2.Tydlig vinkel är a och o. Tänk dig att du ska skriva om en tårta. Du kan inte skriva om hela tårtan, eller om grädden som hela tårtan är fylld av. Du ska skriva om en tårtbit. Med andra ord: du ska fördjupa dig i något. Läsaren ska känna jaha är det så här, oj då, men va intressant.

3.Kolla in tidningens webb. De tidningar som är riktigt duktiga på att arbeta med frilansmaterial har lagt ut kontaktuppgifter, men också hur eller vad de köper in.

4.Mejla dina förslag om du vet vem på redaktionen som ansvarar för uppköp. (Annars riskerar det komma bort). Mejla inga långa berättelser, förslagen ska vara korta och tydliga. Följ upp mejlen efter max två veckor om du inte fått något svar. Respektera redaktionens arbete om du ringer: fråga först och främst vem det är som har hand om frilansmaterial. Kan vara chefredaktör, redaktionssekreterare, redaktör ja faktiskt vem som helst. Inled med att fråga om det finns möjlighet att diskutera ett frilansförslag nu, eller om det passar bättre vid annan tidpunkt.

5.Om du får ja på ditt förslag: fråga då A. Vem är läsaren? Förhoppningsvis har tidningen en tydlig läsarprofil. B. Omfång, dvs hur lång ska texten vara. C. Deadline. Och för tusan, håll deadline! Tänk på att du sitter först i en lång produktionskedja. Det ska finnas tid för alla att arbeta in din text i en tidning.

6.Gör upp om betalning innan du börjar arbeta vidare.

7.När (om) du får kritik. Var öppen för den! Det kan kännas tungt, särskilt om man skrivit något personligt, men redaktören läser din text med stor vana och utifrån vad som är rätt just för den här tidningen. Visst ska du försvara det du tycker är bra, men kill your darlings är inget tomt uttryck. En öppen dialog om hur man förmedlar något i text är den allra bästa skolan. Se kritiken som en möjlighet till utveckling.

8.Om redaktion är nöjd med ditt arbete, smid medan järnet är varmt! Återkom med nya förslag, inget är mer värdefullt än att som frilans få en stadig uppdragsgivare. För tidningen är detta också guld, att arbeta med någon man känner, och som man vet levererar välskrivna texter, med rätt omfång i rätt tid.

Till dig som är redaktör (eller annan som köper in material):
1.Lägg ut information på tidningens hemsida om hur ni arbetar med frilansmaterial och gärna kontaktuppgift om vem som tar emot förslagen. Ett bra sätt kan vara att be frilansare skicka in sina förslag via mejl, då måste de tydligt formulera dem och du kan gå igenom dem när du inte sitter mitt uppe i något annat. (Gäller naturligtvis inte nyhetsmaterial.)

2.När du fått ett förslag på mejl: Låt då personen som skickat det veta att det är mottaget. Meddela också när han eller hon kan få ett svar. Gör i ordning ett standardmejl, så slipper du skriva om och om igen. Det är rimligt att ge besked om ja tack eller nej tack inom två veckor.

3.Var tydlig med vad uppdraget ska innebära (för du vill säkert diskutera idén lite, lägga till och dra ifrån). Jag säger det igen: Var jättetydlig. Ge gärna informationen skriftligt i mejl, men helst också genom ett samtal. Ju tydligare man är nu, desto bättre blir jobbet (för det mesta). Ge information om vem läsaren är, vad han eller hon ska få ut av texten, omfång och deadline.

4.Gör upp om betalning innan arbetet sätts igång.

5.När du väl fått materialet, bekräfta alltid att det är mottaget. (Då slipper du telefonsamtal eller mejl från frilansar som är noga med att sköta sin deadline och som vill veta om det kommit fram.) Du behöver inte ha läst det, men skriv ett mejl och säg ”Tack för ditt material. Jag har ännu inte läst, men återkommer till dig nästa vecka, då diskuterar vi din text”. Eller när du nu avser att återkomma. Men låt inte materialet ligga för länge, respektera frilansarens tid.

6.När du framför kritik av text, tänk på att alltid, alltid ta fram det som är bra först. Stärk skribenten, bygg en trygg plattform där ni tillsammans kan diskutera texten, både framgångar och fallgropar.

7.Informera frilansaren om när materialet kan komma att publiceras.

8.När det publicerats. Skicka en tidning. (Och gärna en karamell, nej jag skojar.)

Någon som vil ha min plats?

Jag flyttar från mitt älskade frilanskontor ZINK. Ska sitta hemma ett tag, och i en skrivarstuga.

Någon som vill ha min plats?

Adressen är Wollmar Yxkullsgatan 44 i Stockholm. Lokalen har utgång direkt till gatan och 4,20 i takhöjd med många stora fönster. Vi som sitter här idag är Susanne Rolf, Håkan Elofsson, Anna Lind Lewin, Lasse Burell, Karin Andersson och Wilhelm Lagercrantz. Vi sysslar alla med media på olika vis.

Hyran är 3900 kr/mån och i det ingår larm, el, bredband, städning och tillgång till vår fantastiska kaffemaskin.
Det som inte syns på bilderna är vårt nya fina konferensrum, och vårt fula men praktiska arkiv!

Hotelltips Bangkok, Köpenhamn, Berlin

En vän mejlar och frågar om hotelltips i Bangkok. Jag bor alltid på Saladang Place. Ett högst ordinärt mellanklasshotell, frukosten okej, inte mer. Men läget. LÄGET! Alldeles intill den stora lungan Lumpini Park (bilden), nära tunnelbana (Silom) och Skytrain. Pool på åttonde våningen, lite som att bada mitt i filmen Bladerunner.

I Köpenhamn bor jag helst på Avenue Hotel ligger i utkanten av city, men nära tunnelbanestation (Forum). Annars på Ibsens, lugnt område men med gångavstånd till Strøget. För den som gärna tar sig en springtur på morgonen är hotellet perfekt, ligger alldeles intill de konstgjorda sjöarna, med bra springrundor. Ett billigare alternativ på boende i Köpenhamn är Sleep-In Heaven.

I Berlin väljer jag ett designhotell, inte för designen, återigen för läget. Inget är så viktigt i stora städer. För att slippa långa dyra energikrävande transporter. Hotell Velvet ligger på Oranienburger Strasse, i Mitte.

Klart smartaste och kanske roligaste sättet att bo i storstad är annars att byta bostad genom Intervac.

Min krönika om det knepiga med att hitta rätt hotell hittar du här.

Ta kritik, tänka, starta om

Tre texter har fått kritik, det är tufft att ta allt på en gång. Måste bena lite.

1. "Allt är min mamma". En text om min mamma som blir sjuk. Har bearbetat den fyra gånger efter kloka synpunkter från redaktör. Tycker att jag kör fast och låter ytterligare en redaktör läsa den. Får helt andra synpunkter än från redaktör 1. Det den första tyckte var bra, tyckte den andra ingenting om. Och vise versa. Det är inte helt lätt att veta vad som verkligen ÄR bra. Det är omöjligt att fullt ut förstå hur läsaren tar emot texten, man läser ju utifrån den man är, och tolkar texten genom egna erfarenheter.

2. "Vad döljer sig under peruken". En redan publicerad krönika som handlar om de svåra val människor ställs inför, som tappar håret. En läsare hör av sig, som själv har peruk, och berättar hur knäckt hon blev av att läsa det jag skrev. En annan, anhörig till cancersjuk, hör av sig och tackar för krönikan. Det gör ont i mig att läsare kan missförstå en text och rentav blir ledsen av den, när meningen är precis tvärtom. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Jag var otydlig.

3. "Till oss som är kvar." Min bok om sorg, manus har nu lästs av förläggaren ännu en gång. "Det återstår mycket arbete och skrivande" låter hon meddela i ett mejl. Jag vill ju att hon ska säga "Du har gjort ett fantastiskt jobb! Lite saker kvar att diskutera dock, men det fixar vi!" Det är en sak att få kritik på sådant man själv inte är nöjd med, då är man förberedd. Men att få bearbeta ett material man själv tycker är bra, är tufft. Svårt att motivera sig.

Nåja, förläggaren anar att jag blir tung till sinnet och mejlar ännu en gång: "Bara så du inte oroar dig för mycket. Jag tycker du gjort storverk med boken redan på mycket kort tid, så jag är klart imponerad!"

Jag går ut med hunden nu, ska tänka, starta om. Måste hämta energi från något positivt. Det finns! En presentbok på Normal förlag är i pipeline. Jag gör den med mina vänner Göran Arvidson och Elisabet Otterstedt. En bok som man ska bli glad av. Känns bra, med tanke på allt det dystra jag annars skriver om.

Hon står för nära

Hon står lite för nära. Bara lite, kanske en centimeter, ändå känns det som om hon är på väg rakt in i mitt ansikte. Jag tycker om henne, vi har pluggat ihop och har massor att snacka om men jag gillar inte när hon står för nära.

Det finns ett ord torrt ord för det där: individualdistans. Det är det osynliga staket vi sätter runtomkring oss som ett slags okej avstånd att möta andra människor på. Om vi inte ska hångla eller så. Mätt från näsan är det för de allra flesta omkring en halv meter. Det fina är att ju trängre det blir i ett utrymme desto mer accepterar vi att till och med främlingar kommer nära. I rusningstrafik har vi människor så tätt inpå oss i tunnelbanan att vi kan känna deras dofter. Så nära måste vi vara för att vardagen ska fungera. Vi kan inte bara putta bort andra för att få större plats själva. Vi skulle ständigt hamna i olag.

Men ju färre människor det är runtomkring oss desto större blir kravet på det egna utrymmet. Låt säga att du sitter i en tom tunnelbanevagn. En enda person går på och sätter sig just bredvid dig. Det skulle nästan kunna upplevas som ett övergrepp.

Jag tar ett litet smygande steg bakåt, men hon smyger med och pratar så saliven stänker på min näsa. Jag vet en man som är likadan, han är chef på ett stort företag jag arbetat på och det passar sig inte alls att som ledare gå så nära sina medarbetare.
Tar ännu ett litet smygande steg bakåt men min vän följer omedvetet efter. Hon är så nära att jag har svårt att titta på henne utan att bli vindögd, känns det som. För henne känns det nog tvärtom. Hon tycker förmodligen att jag är rätt så distanserad.

Från Louisiana till Karen Blixen

Hänger på låset till Louisiana. Några skolklasser, pensionärer och jag. Weekendresor i all ära, men det är en vardag man ska resa på, museerna har en helt annat karaktär då. De andas. Då portarna slår upp går alla till utställningen om Max Ernst. Jag går åt andra hållet och har lokalerna helt för mig själv. Det är nästan kusligt. Det är hisnande. Tavlorna och jag, videoinstallationerna som ropar till mig.

Till Louisiana kan man åka oavsett utställning. Vet inget museum där arkitekturen tagit in naturen så som här. Havet glittrar utanför, de kurviga skulpturerna i trädgården gillar både barn och vuxna.

Tar pendeltåget därifrån. Tre stationer till Karen Blixen Museet. Vi är bara tre personer som går genom hennes hem på de knarriga golvplanken. På väggen hänger spjut och sköldar från Afrika, hennes egna målningar, och på fotografierna ser jag en vacker kvinna förvandlas till en skör fågelunge. Hon blev sjuk men hennes vilja att berätta höll henne vid liv. Står ensam vid hennes grav. Hon vilar i utkanten av den stora trädgården. Under en bok. Solen strålar mellan de nakna grenarna. Det är en kall vårdag men Afrika känns väldigt nära.

Kødbyen - Köpenhamns Meat Packing District?

Jag åker dit för att någon sagt att det är trendigt. Till Kødbyen - Köpenhamns motsvarighet till New Yorks Meat Packing District.

Jag tycker mest att det är kallt. Och besvärligt. Men ok, det är kul när man gör något av de gamla slakthusområdena. I Köpenhamn ligger det strax bakom Hovedbanegården (finns det någon mer levande centralstation?).

Köttbyn består av kaféer och gallerier. Är det måttet på trend?

Köper ett Copenhagen Card. Ni vet de där korten som finns i stora städer som man alltid funderar på ska jag ska jag inte köpa? Jag slår till och hu va kul det är. Ger mig ut på en 24-timmars museerunda. Bäst hittills är utan tvekan Dansk Design Center. Där finns en utställning om ljus. Om snygga lampor men mest om vad ljuset gör med oss. Blir så glad att jag glömmer att det är dyrt i Köpenhamn. Och kallt.

Konsten att bli resejournalist

Jag driver en reportagebyrå som heter Respress. Då och då, oftare nu, dimper det ner frågor om hur man blir resejournalist och får sina resereportage sålda.

När jag var chefredaktör på Vagabond skrev jag fråga-svar om detta som jag alltid hänvisar till. Ingenting som är unikt för Vagabond utan i stort så som de flesta tidningar förhåller sig till resematerial.

Deadline - då fastnar jag i Vi-läser

Bläddrar i senaste numret av Vi-läser. En tidning för oss som älskar böcker. (Icke att förväxla med för oss som älskar författare.)
Det drar i idétarmen.
Där står om världens vackraste bokhandlar. Jag vill skriva om de bokhandlar som resenärer själva skapar. Säljer sina lästa böcker, köper andras. Från klassiker till guideböcker. Finns stora sektioner med svenska böcker i de länder där vi svenskar far förbi.

En annan tanke: hur många gånger har du inte hört ”har-med-en-trave-böcker” då vänner och bekanta ska ut och resa. Men vad läser vi på resan?

Eller. En text om moderna reseskildrare, Bruce Chatwin är dammig. Nu gäller Jenny Disky och jag undrar vilka fler kvinnor som skriver? Resor handlar inte bara om resmål, resan är bara en yttre komponent för att hitta det som handlar om oss själva. Men den världen har hittills beskrivit mest av män.

Eller. Guideböcker i all ära. Det är mer spännande att läsa en litterär bok om platsen man ska till. (Själv läser jag Farväl till Berlin av Christopher Isherwood inför kommande Berlin-resa.)

Eller. Turism i böckernas spår. Savannah i Georgia är bara ett exempel (Midnight in the Garden of Good and Evil), Botswana ett annat (Damernas detektivbyrå).

Eller. Deckardestinationer.

Kanske skulle vi göra en tidning ihop om resor och litteratur. Den kunde heta Vi-fräser.

Måste finslipa idéerna innan jag kontaktar chefredaktören Ann Lagerström.
Måste också berömma henne, sådant går alltid hem. Vilken tidning kan ta upp semikolonets plats i litteraturen, om inte Vi-läser; eller hur förhållandet till pappor blivit då författare gått in i sina relationer och låtit oss andra ta del av dem. Men jag måste hålla igen när det gäller hundjobbet. Ulla Montan är en svajig fotograf, ibland lysande, men nu körde hon i diket. Och texterna, ja Björn Ranelid är nära inpå när han skriver om sin hund Quasimodo, men hundjobbet som helhet är långt ifrån vad det kunde vara.

Nog om detta. Man ska ju inte bita av den arm som göder en, eller vad det heter.
Nu ska jag skicka jobb. I dag är dagen D som i Deadline.

En bok, två krönikor, en lista och en 24-timmarsguide går strax genom mina glödheta bredband.

3 dagar kvar - här är kapitlen

1. Sorgen finns överallt

2. Våga tänka på döden

3. Livets slut

4. Plötslig död

5. Sorgens väg

6. Chock

7. Reaktion

8. Bearbetning

9. Nyorientering

10. Vän i sorg

11. En vän dör när jag skriver

12. Begravning

13, Delfinerna sjunger för Ulrika

14. Att sörja det som komma skall

15. När en arbetskamrat dör

16. I sorgens spår

17. Jorden fortsätter snurra

4 dagar kvar - någon som vill hjälpa till?

Film- och litteraturtips ska finnas sist i boken. Någon som vill fylla på? (Eller ser en felstavning eller tycker jag tipsar om något dåligt.)

Filmer om sorg
Capricciosa. Regi Reza Bagher.
Ljuva morgondag. Regi Atom Egoyan.
Under sanden. Regi François Ozon.
Monsters Ball. Regi Marc Forster.
Underbara älskande. Regi Johan Brisinger.
Ett rum i våra hjärtan. Regi Nanni Moretti.
I taket lyser stjärnorna. Regi Lisa Siwe.
Underbara älskade. Regi Johan Brisinger.

Böcker om sorg
Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion.
Orgelbyggaren av Robert Åsbacka.
Svarta lådan av Inger Edelfeldt.
Gör vad du vill av Erlend Loe.
Svarta vykort av Marcus Birro.
Timme för timme, dag för dag av Cyndee Peters.
När livet stannar av Malin Sävstam.
Du tror du vet allting av Marie Peterson.

Faktaböcker om svår sjukdom, död och sorg
Sorgens olika ansikten av Ann-Kristin Lundmark.
När livet går sönder av Cecilia Vikström.
Med våra ögon av Bodil Sjöström, Anders Odelius, foto av Elisabeth Ohlson Wallin.
Evelina ska minna om mig av Renée Höglin, Stig-Göran Nilsson och Ulla Lemberg.
Det blir aldrig som förr av Karin Alfredsson, foto av Jacob Forsell och Jens Assur.
Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist.
Allt du behöver veta innan du glömmer av Ann Lindgren.

Barn- och ungdomslitteratur
Adjö herr Muffin av Anna-Clara Tidholm.
I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell.
Kan jag dö, mamma? Av Ingrid Edgard.
Ett litet hål i mörkret av Ingrid Olsson.
Amanda och ängeln i flaskan av Anders Nyman.
Jag saknar dig, jag saknar dig! Av Peter Pohl.
Min storebror Robin av Bitte Havstad.
Bara molnen flyttar människorna av Torun Lian.
S för längtan av Anne Ch. Östby.

Bajs på mitt fönster

5 dagar kvar till deadline

Många märkliga saker händer när jag skrivit denna bok. När jag intervjuar Ulla-Britt blir det känsligt då vi talar om hennes son Johan. Han dog 27 år gammal. Ulla-Britt sitter hemma i mitt vardagsrum. Jag har som ni redan vet två hundar, en av dem är en omhändertagen pitbull som heter Tuva. Hon har dåliga erfarenheter av människor. Vi har tagit hand om henne för att hon var livrädd, polisen hittade henne instängd i en kaninbur. Hon går så gott som aldrig fram till främmande människor utan håller sig mest i bakgrunden.

När Ulla–Britt berättar om Johan reser sig Tuva från sin plats. Går försiktigt fram till Ulla-Britt där hon sitter, sätter varsamt framtassarna på fåtöljens kant och sin nos tätt intill hennes ena kind. Där står hon länge utan att röra sig. Eftersom Ulla-Britt har fyra egna hundar därhemma vet hon vilken kärleksförklaring Tuva ger henne.

6 dagar kvar til deadline

Har strukit kapitlet om att förlora sin hund.
(Kill your darlings.)

Intervjuerna redigerade, filat på sista kapitlet och låtit fler röster ta plats i hela boken. Det finns ett näst-sista-kapitel jag måste ta i tu med, något slags ”vart tar sorgen vägen”. Ju mer jag skriver desto mer hopar sig frågorna.

När någon dör försöker vi finna en mening i döden, för en del kan det vara en tröst att någon dör som har haft svåra smärtor. Då hade döden en mening. Men vad är meningen med smärtorna? Varför blir en del sjuka? Jag kan rada upp fler frågor som väcks. Frågor som aldrig får svar. Istället för att hitta en mening måste vi hitta ett sätt att våga möta det meningslösa.

Har jag också gjort:
- Tackat ja till att hålla föredrag.
- Sprungit 6 km och under tiden...
- ...tänkt ut tema till krönikan. (Tillit och förtroende.) Blev så i gasen att jag i farten...
- ...gjorde delar av Vi-jobbet.
- Lagat potatis och purjolökssoppa. Tyckte det blev för mycket hälsokost så jag klippte ner lite korv.
- Läst några sidor i Helena Henchens senaste bok för dagens språkinspiration.
- Skickat cd-skivor till mina bröder med musiken från kvällen med R & B. Storebror ville bryta sig in när jag var dj.
- Kollat biljetter till Bounce.
- Längtat efter sällskap.

7 dagar kvar till deadline

Den 16 mars ska manus till min sorgbok ligga i min förläggares mejlbox. Den har ett namn nu: "Till oss som är kvar - en bok om sorg."
Samma dag har jag deadline för ett uppslag i Vi.
Och för en krönika i metro.
Jag måste också vara klar med research till ett Köpenhamnsjobb. Jag åker dagen efter.

Jag tänker på Bodil Jönsson, jag hittar tröst hennes ”Tio tankar om tid”. Boken innehåller många kloka reflektioner. En av dem är en nyttig påminnelse: ”Ett människoliv varar i genomsnitt 30.000 dygn. Det är de som är vårt kapital, vår individuella förmögenhet. Därför är det inte rimligt, inte ens riktigt människovärdigt, att acceptera att tiden gjorts till en upplevd bristvara.”

Vi har tid, massor av tid, vi äger den och kan därför bestämma över den. Men när jag skriver om sorg, om död och förgänglighet ger hennes ord en annan reflektion: Vi har bara i genomsnitt 30.000 dygn på oss att leva. Tiden är utmätt, och för varje dag som går minskar det där kapitalet.

Vad är väl sju dagar till en deadline.

The music tonight y'all!

I kväll är Mrs World (jag) och Nurse Pauline (Ramsby i efternamn) dj:s. Temat är R & B med soulstänk. Jag skulle gärna bjuda in er alla men sällskapet är slutet. Anyway, här kommer smakprov ur låtlistan:

Green Onions – Booker T & The MG's
Movin' Groovin' Blues – John Mayall & The Bluesbreakers
So Excited – B.B. King
Pack It Up – Freddie King
I Pitty the Fool – Louise Hoffsten
Can I Get A Witness – Low Budget Blues Band
Never Make Your Move To Soon – Bonnie Raitt, Ruth and Charles Brown
Something You Got – Koko Taylor & B.B. King
Homeless Child – Ben Harper
Leavin' Blues – Johnny Winter
Ask Me No Questions – B.B. King
Greasy Money – Anders Osborne
I've Got A Home – The Blind Boys Of Alabama
My Babe – Lightning Slim
Fools Get Wise – B.B. King
Something's Got A Hold On Me – Etta James
Get Off My Back – B.B. King
Don't Put Your Hands – Koko Taylor
Hoochie Coochie Man – Freddie King
Turn Me Around – Mavis Staples

Skulle vara roligt att höra vad Johan Norberg tycker om urvalet.

Intervju med mig själv efter förlagsmöte

Hur mår jag efter mötet med förläggaren?

– Bra, lite trött kanske.

Jag fick beröm för att texterna var gripande men kritik för att boken inte kändes färdig?

– Då borde jag kanske inte vara trött, mer taggad. Förresten, jag är taggad. Hon sa ju att jag hade ett bra material. Att jag inte skulle stryka ner, bara omstrukturera.

Jag har en och en halv vecka på mig. Klarar jag det?

– Struktur is my middle name. Jag klarar det.

Känns ändå som att jag är lite betänksam?

– Hon sa också att hon tyckte kapitlen om att sörja sin hund kunde vara stötande för den som förlorat en nära anhörig. Det tycker inte jag. Tror jag. Jag fastnar där, på att hon sa så.

Kan jag förstå den kritiken?

– Både ja och nej, Ska lura på det där, men nu: struktur!

Jag måste skriva om kapitlet om när en arbetskamrat dör. Och dela upp intervjun om självmordet.

– Tack för påminnelsen. Jag börjar där.

Än lever kreativiteten

I dessa tider av småskalighet, så härligt att trilla över svulstiga produktioner. Kolla in nya sajten för Odelius Media. Massor av grädde och presenter. Lyssna på musiken. Leta efter Eastern Eggs. Have Fun.

(Varför jag gör detta. Jag ska ju jobba. Skriva. Ställtid syster, ställtid!)

Redaktörer gör mig ängslig

I almanackan denna vecka finns två läskiga möten. Med redaktörer. Vet inget som kan ge mig en sådan ängslan, som att prata med en redaktör om en text man skrivit.

Jag har gjort det i snart 20 år. Ändå blir jag som en nybörjare varje gång.

Det säger mer om mig än om redaktörer. Man vill vara duktig. Leverera ett bra jobb, vill inte bli missförstådd, feltolkad och allra helst berömd.

Det finns såklart bra och dåliga redaktörer. Förutom de där vanilga grejerna att svara på mejl, bekräfta att material kommit fram och så vidare finns det de som kan få en att sluta skriva, och de som kan få en att utvecklas.

De allra bästa har förmågan att se ens talang och vrida den ett steg till, de sämsta ser bara det dåliga och fokuserar på bristerna.

Jag har bett redaktörer dra åt helvete (en), jag har blivit förälskad i en annan (längesedan). Jag har själv jobbat som redaktör i många år och vet hur jobbiga vi känsliga skribenter kan vara (och hur tråkigt det är att arbeta med andras texter). Jag vet också vilka slitvargar redaktörer är i såväl tidnings- som bokproduktion. De får nästan aldrig beröm. Inga fotobylines. Inga nomineringar eller ens läsarbrev.

Det ska jag tänka på när jag går på mina läskiga möten.