Dom som alltid är sena - vi som alltid väntar

Klockan är fem över sju. Står vid svampen på Stureplan och väntar. Min vän ringde just kvittrande glad: ”Raring, några minuter sen bara, men jag är på väg!”

Vissa kommer alltid sent. Jag vill gärna förstå mekanismerna bakom. Jo, det finns ”dom” som alltid kommer försent. Och ”vi” som alltid väntar.
Dom brukar skylla på att bussen eller tunnelbanan är sen, att det inte fanns någon parkeringsplats eller att tiden bara rann iväg. Vi förlåter alltid, såklart älskar vi även försenade vänner, men inom oss mumlar vi att stan är full av klockor och att planera sin tid kan väl ändå inte ta ett helt liv att lära sig?

Jag har hittat ett gemensamt drag hos alla dom. De har ofta väldigt stora almanackor, med stora flikar i olika färger och post-it lappar som sticker ut som solfjädrar. Eller kalender i mobilen som ska synkroniseras med dator. De har över huvudtaget väldigt mycket hjälpmedel för att försöka hålla ordning på tiden.

Vi som väntar är kontrollmänniskor. Planerade, organiserade och fyrkantiga. Våra almanackor är små, ty vi har det mesta i huvudet. Vi ser det som ett svåröverkomligt nederlag om vi någon gång själva kommer försent. Vi har kraftiga skor eftersom en avsevärd del av vår dag tillbringas stående i väntans tider.

Förlåt, jag generaliserar. Ändå har jag bara börjat. Något roligt måste man väl ändå ha för sig alla dessa minuter som man väntar.
Nu är klockan tolv över sju. Hon kommer sällan förrän en kvart efter avtalad tid. Om jag inte vore så plikttrogen kunde jag gömma mig, stå och spionera i någon mörk port och ringa då jag ser henne närma sig svampen. ”Raring, kommer snart, typ om en halvtimme!” skulle jag kvittra. Om hon frågade varför kunde jag säga att det är payback-time.

7 dagar kvar till deadline

Den 16 mars ska manus till min sorgbok ligga i min förläggares mejlbox. Den har ett namn nu: "Till oss som är kvar - en bok om sorg."
Samma dag har jag deadline för ett uppslag i Vi.
Och för en krönika i metro.
Jag måste också vara klar med research till ett Köpenhamnsjobb. Jag åker dagen efter.

Jag tänker på Bodil Jönsson, jag hittar tröst hennes ”Tio tankar om tid”. Boken innehåller många kloka reflektioner. En av dem är en nyttig påminnelse: ”Ett människoliv varar i genomsnitt 30.000 dygn. Det är de som är vårt kapital, vår individuella förmögenhet. Därför är det inte rimligt, inte ens riktigt människovärdigt, att acceptera att tiden gjorts till en upplevd bristvara.”

Vi har tid, massor av tid, vi äger den och kan därför bestämma över den. Men när jag skriver om sorg, om död och förgänglighet ger hennes ord en annan reflektion: Vi har bara i genomsnitt 30.000 dygn på oss att leva. Tiden är utmätt, och för varje dag som går minskar det där kapitalet.

Vad är väl sju dagar till en deadline.

Komma hem - till tiden

Vid bagagebanden på Arlanda finns en tavla där man kan se hur många minuter det är kvar tills att nästa tåg med Arlanda Express avgår in till centralen. Den visar 2 minuter. Vi skulle kunna hinna om vi springer.

Men vi springer inte.

I hissen ner till tågen står en kvinna och tittar på sin klocka:

– Vi missade det precis. Det är 12 minuter kvar till nästa. När jag kommer till centralen har jag en kvart på mig tills att tåget till Eskilstuna går.

Vi talar om för henne att om hon sätter sig längts fram i tåget mot stan sparar hon säkert 10 sekunder. Hon kommer då lite närmare spåren mot Eskilstuna, nämligen.

När man reser är förhållandet till tiden friare. Det gör inte så mycket att missa ett tåg. Man kan uppleva något mer i väntan på nästa.

Så fort jag komer hem blir detta så uppenbart. Hur vi pressar tiden. Jag gör mitt bästa för att inte hamna där. Vill inte leva med att spara sekunder.

På flygplatser finns löpande band på golvet för att det ska gå fortare att gå. Jag vägrar gå på dem. Jag ser det som en symbol för hur allt måste gå så förbannat fort. Saker och ting måste få ta den tid de tar för att det ska bli bra. Det är inte klockan som avgör när något är färdigt eller när man är mogen. Men den är bra att ha för att bestämma träff eller skapa ramar.

På tåget in mot stan talar folk i sina mobiler. Många av dem ska åka direkt till jobbet. Det ska inte jag. Dagen då man kommer hem tillhör också resan. Bara för att planet landat för flera timmar sedan betyder det inte att jag har gjort det.

En tanke om tid

Tyska brinken, Gamla stan. Vi är ett tjugotal som stannat vid en avstängning. Filminspelning pågår. Det ska bara dröja någon minut, informerar en vänlig kvinna.
Ner för brinken kommer en man, även han får frågan om han kan vänta någon minut tills att tagningen är över.
– Nej det har jag inte tid med, säger mannen och störtar rakt in i inspelningen. Hela filmteamet får bryta upp, allt måste tas om från början.

Gamla stans tunnelbanestation. Fem minuter kvar till tåget mot Farsta Strand kommer. På perrongen står mannen som hade så bråttom.
Jag undrar om han ställt sig rätt. Ska han till Skärmarbrink gäller det att stå långt fram på perrongen så man har nära till utgången. Ska han däremot till ändstationen bör han stå något längre fram än mitten för att pricka utgången och spara tid.

Man kan undra vad vi gör med alla minuter vi sparar. Tar vi fram dem på kvällen när arbetsdagen är slut för att slösa dem när vi är lediga? Trattar vi ner dem i väckarklockan så vi kan sova några minuter extra nästa morgon?
Mannen stiger inte på tåget. Han står kvar och letar febrilt efter något i sin väska. Det är förmodligen där han förvarar sin sparade tid. Kanske är han snäll och ångrar sig. Går tillbaka till inspelningen och delar ut alla minuter han just stulit.