5 dagar kvar till deadline

Många märkliga saker händer när jag skrivit denna bok. När jag intervjuar Ulla-Britt blir det känsligt då vi talar om hennes son Johan. Han dog 27 år gammal. Ulla-Britt sitter hemma i mitt vardagsrum. Jag har som ni redan vet två hundar, en av dem är en omhändertagen pitbull som heter Tuva. Hon har dåliga erfarenheter av människor. Vi har tagit hand om henne för att hon var livrädd, polisen hittade henne instängd i en kaninbur. Hon går så gott som aldrig fram till främmande människor utan håller sig mest i bakgrunden.

När Ulla–Britt berättar om Johan reser sig Tuva från sin plats. Går försiktigt fram till Ulla-Britt där hon sitter, sätter varsamt framtassarna på fåtöljens kant och sin nos tätt intill hennes ena kind. Där står hon länge utan att röra sig. Eftersom Ulla-Britt har fyra egna hundar därhemma vet hon vilken kärleksförklaring Tuva ger henne.

6 dagar kvar til deadline

Har strukit kapitlet om att förlora sin hund.
(Kill your darlings.)

Intervjuerna redigerade, filat på sista kapitlet och låtit fler röster ta plats i hela boken. Det finns ett näst-sista-kapitel jag måste ta i tu med, något slags ”vart tar sorgen vägen”. Ju mer jag skriver desto mer hopar sig frågorna.

När någon dör försöker vi finna en mening i döden, för en del kan det vara en tröst att någon dör som har haft svåra smärtor. Då hade döden en mening. Men vad är meningen med smärtorna? Varför blir en del sjuka? Jag kan rada upp fler frågor som väcks. Frågor som aldrig får svar. Istället för att hitta en mening måste vi hitta ett sätt att våga möta det meningslösa.

Har jag också gjort:
- Tackat ja till att hålla föredrag.
- Sprungit 6 km och under tiden...
- ...tänkt ut tema till krönikan. (Tillit och förtroende.) Blev så i gasen att jag i farten...
- ...gjorde delar av Vi-jobbet.
- Lagat potatis och purjolökssoppa. Tyckte det blev för mycket hälsokost så jag klippte ner lite korv.
- Läst några sidor i Helena Henchens senaste bok för dagens språkinspiration.
- Skickat cd-skivor till mina bröder med musiken från kvällen med R & B. Storebror ville bryta sig in när jag var dj.
- Kollat biljetter till Bounce.
- Längtat efter sällskap.

7 dagar kvar till deadline

Den 16 mars ska manus till min sorgbok ligga i min förläggares mejlbox. Den har ett namn nu: "Till oss som är kvar - en bok om sorg."
Samma dag har jag deadline för ett uppslag i Vi.
Och för en krönika i metro.
Jag måste också vara klar med research till ett Köpenhamnsjobb. Jag åker dagen efter.

Jag tänker på Bodil Jönsson, jag hittar tröst hennes ”Tio tankar om tid”. Boken innehåller många kloka reflektioner. En av dem är en nyttig påminnelse: ”Ett människoliv varar i genomsnitt 30.000 dygn. Det är de som är vårt kapital, vår individuella förmögenhet. Därför är det inte rimligt, inte ens riktigt människovärdigt, att acceptera att tiden gjorts till en upplevd bristvara.”

Vi har tid, massor av tid, vi äger den och kan därför bestämma över den. Men när jag skriver om sorg, om död och förgänglighet ger hennes ord en annan reflektion: Vi har bara i genomsnitt 30.000 dygn på oss att leva. Tiden är utmätt, och för varje dag som går minskar det där kapitalet.

Vad är väl sju dagar till en deadline.

The music tonight y'all!

I kväll är Mrs World (jag) och Nurse Pauline (Ramsby i efternamn) dj:s. Temat är R & B med soulstänk. Jag skulle gärna bjuda in er alla men sällskapet är slutet. Anyway, här kommer smakprov ur låtlistan:

Green Onions – Booker T & The MG's
Movin' Groovin' Blues – John Mayall & The Bluesbreakers
So Excited – B.B. King
Pack It Up – Freddie King
I Pitty the Fool – Louise Hoffsten
Can I Get A Witness – Low Budget Blues Band
Never Make Your Move To Soon – Bonnie Raitt, Ruth and Charles Brown
Something You Got – Koko Taylor & B.B. King
Homeless Child – Ben Harper
Leavin' Blues – Johnny Winter
Ask Me No Questions – B.B. King
Greasy Money – Anders Osborne
I've Got A Home – The Blind Boys Of Alabama
My Babe – Lightning Slim
Fools Get Wise – B.B. King
Something's Got A Hold On Me – Etta James
Get Off My Back – B.B. King
Don't Put Your Hands – Koko Taylor
Hoochie Coochie Man – Freddie King
Turn Me Around – Mavis Staples

Skulle vara roligt att höra vad Johan Norberg tycker om urvalet.

Intervju med mig själv efter förlagsmöte

Hur mår jag efter mötet med förläggaren?

– Bra, lite trött kanske.

Jag fick beröm för att texterna var gripande men kritik för att boken inte kändes färdig?

– Då borde jag kanske inte vara trött, mer taggad. Förresten, jag är taggad. Hon sa ju att jag hade ett bra material. Att jag inte skulle stryka ner, bara omstrukturera.

Jag har en och en halv vecka på mig. Klarar jag det?

– Struktur is my middle name. Jag klarar det.

Känns ändå som att jag är lite betänksam?

– Hon sa också att hon tyckte kapitlen om att sörja sin hund kunde vara stötande för den som förlorat en nära anhörig. Det tycker inte jag. Tror jag. Jag fastnar där, på att hon sa så.

Kan jag förstå den kritiken?

– Både ja och nej, Ska lura på det där, men nu: struktur!

Jag måste skriva om kapitlet om när en arbetskamrat dör. Och dela upp intervjun om självmordet.

– Tack för påminnelsen. Jag börjar där.

Än lever kreativiteten

I dessa tider av småskalighet, så härligt att trilla över svulstiga produktioner. Kolla in nya sajten för Odelius Media. Massor av grädde och presenter. Lyssna på musiken. Leta efter Eastern Eggs. Have Fun.

(Varför jag gör detta. Jag ska ju jobba. Skriva. Ställtid syster, ställtid!)

Redaktörer gör mig ängslig

I almanackan denna vecka finns två läskiga möten. Med redaktörer. Vet inget som kan ge mig en sådan ängslan, som att prata med en redaktör om en text man skrivit.

Jag har gjort det i snart 20 år. Ändå blir jag som en nybörjare varje gång.

Det säger mer om mig än om redaktörer. Man vill vara duktig. Leverera ett bra jobb, vill inte bli missförstådd, feltolkad och allra helst berömd.

Det finns såklart bra och dåliga redaktörer. Förutom de där vanilga grejerna att svara på mejl, bekräfta att material kommit fram och så vidare finns det de som kan få en att sluta skriva, och de som kan få en att utvecklas.

De allra bästa har förmågan att se ens talang och vrida den ett steg till, de sämsta ser bara det dåliga och fokuserar på bristerna.

Jag har bett redaktörer dra åt helvete (en), jag har blivit förälskad i en annan (längesedan). Jag har själv jobbat som redaktör i många år och vet hur jobbiga vi känsliga skribenter kan vara (och hur tråkigt det är att arbeta med andras texter). Jag vet också vilka slitvargar redaktörer är i såväl tidnings- som bokproduktion. De får nästan aldrig beröm. Inga fotobylines. Inga nomineringar eller ens läsarbrev.

Det ska jag tänka på när jag går på mina läskiga möten.