söndag 5 juli 2009

Sommarpratare - lär av Ph!

Lena Philipson

Joe Laberos sommarprat var verkligen ett bottennapp fullt av pladder och klyschor, Cecilia Frode hade jag förväntat mig mycket mer av (extremt sömnigt och utjatat att prata om barnafödande), Erika Bjerström snuddade vid sorgens djupaste känslor men så oändligt mycket mer hon måste haft att berätta om sitt arbete som korre i Bryssel!

Lena Ph däremot, vilken stjärna till sommarvärd. Så skickligt hon band ihop programmet genom att öppna med att säga att hon faktiskt inte gillar schlager, till att en och en halv timme senare ha arbetat sig fram till varför hon trots allt arbetar så mycket inom just den genren. Hon var förbannat rolig, varm, personlig och som lyssnare var det en fröjd att följa hennes musikaliska resa. Detta sagt av en person som egentligen inte är ett dugg intresserad av den musik hon sysslar med, men människan bakom är intressant. Proffsig.

Ni andra sommarpratare - lär av henne vetja.

torsdag 2 juli 2009

Vad gör man inte för sina hundar

hundar

Vi har drabbats av en myggsommar utan dess like. På kvällarna sitter de som klasar på hundarna. Särskilt i ansiktet. Tuva som har tunn päls blir alldeles svullen av sticken, medan Robin med sin tjocka päls klarar sig undan sticken men blir påtagligt irriterad av myggorna.

Tror jag det.

Satte upp ett myggnät till dem över soffan på verandan, där de vilar efter sin kvällspromenad. Där ligger de nu som två prinsessor. På dagarna däremot placerar de sig på berget med den bästa utsikten.

tuvarob

tisdag 30 juni 2009

Något förskräckligt har hänt

Jag tål inte värme!

Hela min image skruvas ju. Jag som kastat mig iväg till varma länder. Som kan skryta om hur jag reglerar temperaturen i kroppen med vatten och smarta kläder.

Tjenare.

På de två senaste resorna till värmen har jag blivit sjuk. På den ena sängliggande med frossa, på den andra bara med huvudvärk, illamående och yrsel.

Nu när den härliga svenska sommaren är här går jag omkring med stor hatt och solbrillor (kan jag leva med) spolar huvudet med kallt vatten men drabbas igen av värmeäckel. Trots att jag är skuggan hela tiden.

Vekling är inget ord jag gillar att använda, men det är sådan jag känner mig.

söndag 28 juni 2009

Stonewall 40 år - ingen feministisk framgång

transa

Det var natten mellan 27 och 28 juni 1969 som homorörelsen på allvar började rulla. I USA hade Judy Garland just begravts, och på baren Stonewall Inn i New York var det packat till sista lösögonfrans. Bögar, transor och flator sörjde Judy. Att polisen trakasserade besökarna på baren var inget nytt, men nu, mitt i sorgen fick det vara nog.

Transorna jagade ut polisen och dängde dem i huvudet med sina handväskor.
Så lyder myten och vi älskar att berätta den där historien för att bilderna är så symboliska. Det vi med säkerhet vet om vad som hände är att ett upplopp startade den natten som vi döpt till Stonewall, och som firas världen över i juni varje år under namnet Pride.

Det som följer i Stonewalls spår är hisnande:
Året efter upploppen marcherade 5 000 homosexuella på New Yorks gator, i Sverige dröjer det några år, men från 1977 finns frigörelsedagar och senare frigörelseveckor med RFSL som arrangör. Två år senare, 1979, tog Socialstyrelsen bort sjukdomsstämpeln efter att deras trappa ockuperats av arga homosexuella.
Vi skålade i champagne i juni 1994 då partnerskapslagen röstades igenom.
Nyligen skålade vi för de könsneutrala äktenskapen.
Nu höjer vi glasen för Stonewall 40 år.

Men jag sätter i halsen. Det finns saker som nog måste sägas även en festlig stund som denna:
Historien om Stonewall är ingen feministisk framgång.
Det är tvärtom en historia som andats dubbelt förakt. Mot kvinnor och mot lesbiska.

Det slår mig som allra mest då jag ser Milk. Den oscarbelönade filmatiseringen om Harvey Milk, känd som den första öppna gayaktivisten invald i San Franciscos kommunfullmäktige. Mördad 1978. I filmen syns män på möten, män i sängen, män i folkmassor. Sedan, två kvinnor. Den ena av dem är med i flera minuter. Hon heter Anne Kronenberg och var en av slitvargarna bakom Milks framgång och sägs vara den avgörande för att han till slut blev vald. Den andra är hennes flickvän som snabbt försvinner ur filmen. Detta trots att Harvey Milk även var feminist och förmodligen knyter näven i sin himmel över hur kvinnorna förminskats. Filmregissören Gus van Sant, liksom många andra som skriver homosexuellas historia, har helt enkelt raderat ut den kvinnliga delen av rörelsen. Milk får sin förtjänta uppmärksamhet, vi har mycket att tacka honom för, men i ärlighetens namn fanns en annan öppen gayaktivist folkligt vald långt innan honom som aldrig nämns. Hon hette Kathy Kozachenko och valdes in i Michigans stadsfullmäktige 1974.

toser

En annan film, Fucking Åmål, fick aldrig bli vår film. Det vill säga den efterlängtade filmen om kärlek mellan två unga kvinnor. Till och med recensenter höll tyst om temat. ”Annars går inte folk och ser den”, hette det.
Påpekar man sådant i vår historia, får man inte sällan höra att man är gnällig. (Eller om man påpekar att man inte gillar kvinnoförnedrande skämt: känslig.)

Gnällig var också det ord som förekom på 1980-talet om oss flator. Då var mötesplatsen för såväl män som kvinnor RFSL:s lokal Timmy, på Söder i Stockholm. Andra påståenden som då förekom var att flator var fula. (Något jag fortfarande hör, vid sidan om frågan vem som är ”man” i mitt förhållande.) Vi fick också höra att vi alltid var fulla och att det blev slagsmål när vi kom på fester.

I skuggan av de påståendena försökte vi få en egen kväll i veckan på Timmy, bara för kvinnor. Vi beskylldes då för diskriminering av män. Men vi fick vår vilja igenom. Jag minns en man som stöttade oss, han hette Rolf Veidahl. Det var omtumlande att en man överhuvudtaget var med när kvinnorna tog plats. Fastän det borde varit en självklarhet. Så som vi gjorde de mörka åren därefter, då demonen aids smög sig in i våra vardagsrum och drog ner ridån mitt i en framgångsrik homokamp. Många av de män som då kommit ur garderoben kröp in igen i rädsla för att bli stämplade som hivsmittade. Men hoten utifrån förde oss också samman, både män och kvinnor, och vi flyttade till slut våra positioner framåt.

mian

Det känns tråkigt, ja rent av sorgligt när jag nu måste påminna om att det var bögarnas rättigheter vi kämpade för. Det ångrar ingen av oss. Lika tråkigt och sorgligt känns det att behöva säga detta:
Bögar kan också kämpa för kvinnors rättigheter. Ni kan gnälla, ni kan demonstrera. Ni kan minst av allt höja er skål för de kvinnor som varit med och skrivit vår historia.

family

(Krönikan ursprunligen skriven för tidningen Ottar)

lördag 27 juni 2009

2 tankar runt Michael Jackson

1. Vi såg Michael Jacksons hatt och handske (från Billie Jean-videon) på Motownmuseet. Michael Jackson lär själv ha överlämnat hatten och handsken till museet, tillsammans med en check på 125 000 dollar. Då, när vi stod och funderade över hur stort hans huvud måste ha varit, och hur tung handsken med alla paljetter måste ha varit, levde han. Nu i efterhand, när det tragiska nyheten ramlat ner, känns den där upplevelsen på ett annorlunda vis. Större, absolut större.

Michael Jackson med syskon upptäcktes på Motown, en av de stora hitsen i början av karriären var "I want You Back" och såklart "ABC". Jag köpte en samling Motownlåtar och lyssnar nu till hans klara rena barnröst i låten "Got to Be There." Också låten känns större nu.

2. På Sergels torg i Stockholm och på Götaplatsen Göteborg, kanske på fler ställen, samlas människor och formar sin egna minnesplatser. Fotografier, ljus, blommor, hälsningar. Så gjorde vi när Anna Lindh dog, såväl utanför Rosenbad som vid NK:s entré. När Astrid Lindgren lämnade jordelivet åkte vi med blommor i hand till hennes hem vid Vasaparken i Stockholm. Stod där tysta, kände samhörighet, kände att vi gjorde något av sorgen. Något som mitt i det förfärliga kändes bra. I Sverige har den här typen av gemensam offentlig sorg förmodligen börjat när Olof Palme mördades. Rätta mig gärna om jag har fel.

Läs mer om besöket på Motownmuseet här.

torsdag 25 juni 2009

Sweet Home Chicago

vy

Åter i Sweet Home Chicago. Kan ge säkert trettio anledningar att åka hit istället för New York men jag väljer två:

1. Arkitekturen
En brand ödelade stora delar av Chicago 1871. För att få fart på byggandet fick arkitekter mer eller mindre fria händer. Det är som om någon ropat i en jättemegafon: ”Kom och var kreativa, gör en ny stad, ni ska ha roligt under tiden, känn inga gränser. The sky is the limit!” Så skapades en form av arkitektur som kallas Chicago School.

Det går inte att se sig mätt på alla byggnader. Dagens Chicago är ett downtown i Art Deco med inslag av gotisk stil. Ett kyrktorn är påfallande likt Big Ben och Gerald Tribunes hus ser ut som vore det nedmonterat från Vatikanen. Musikscenen House of Blues påminner om ett Scandinavium lite taffligt knådat i lera. De många kraftfulla stålbroarna liknar staden vid ett stort mekkanobygge, spårvagnar går på ett plan ovan vägarna och mitt i allt den bedårande Chicago River.

Snyggaste byggnaderna är nog Marina City Twin Towers (majskolvarna) och glasbyggnaden ett kvarter därifrån jag inte hittar namnet på just nu.

majskolvar

spegelhus

2. Musiken.
Har skrivit om den nedan. Flera bluesscener finns såklart i staden men det som riktigt får mig att darra är att legendariska Chess Records höll till i Chicago, där bland andra Muddy Waters, Chuck Berry, Etta James och Koko Taylor förevigats.

Besökte idag deras studio som är ett litet museum. Inget vidare om man talar om museum, men det var stort att stå i den studio där till och med Rolling Stones spelat in för att hitta det rätta soundet.

muddy

Museet visar ett fåtal fotografier, en vacker orgel och en handfull andra instrument. I ett hörn hänger en av Koko Taylors klänningar. Hon dog alldeles nyligen. Hon var en av många legender som påverkat dagens musik. Få av dem finns kvar. (Hur länge orkar BB King? Han är 83 år och är så gott som on the road hela tiden. I sommar kommer han till Sverige.)

klanning

Gör ont i mig att Chess har så få historier bevarade från bluesen. (Memphis har ett riktigt bra museum däremot som dokumenterat bluesen: Rock'n Soul Museum.

Jag kan berätta om enorma museet Chicago Art Institute, om Buddy Guy Legends, om Millennium Park och fler av de arkitektoniska upplevelserna. Men det får bli en annan gång. (Ni kan läsa en artikel jag skrivit tidigare för nättidningen Borta Bra här. Och en musikguide jag gjort för tidningen Lira här.)
Jag kommer tillbaka till mitt Sweet Home Chicago. Soon.

orgel

onsdag 24 juni 2009

Bye bye till vår bil och till Detroit

bil

Vi lämnar vår trogna vän bilen efter vår turné runt lake Michigan och återvänder till Chicago. Har kört 280 mil. Detroit överraskade allra mest. Kanske mest med sina museum. Motown var ett, men Detroit Institutet of Art var enastående, (ropade vi i kör). Särskilt Diego Riveras muralmålning som gestaltade stadens bilindustri, men även textilindustrin och människans födelse.
rivera1

Detroit har muralmålningar även utanför museet. Väggkonsten gör den smått döda staden levande (vid sidan om musiken och sporten, då talar vi Detroit Tigers och såklart Detroit Red Wings).

husvagg

Automative Hall of Fame är vi med om en hyllning till bilen och till ”The Driving Spirit”. Hittar också den här modellen av världens första motorcykel från 1885. Tänker på min biker till bror. Här Kristofer, bilden är till dig.

mc

Detroit bjöd också på USA:s äldsta bowlingbana som också fungerade som musikscen. (Men skylten var snyggast!)

bowl

Det är något speciellt att stanna på orter som alla varnar för, som det är så låga förväntningar på. Då staplas överraskningarna på varandra.