Den naggade semestern

Tänk så stolta vi är över fem veckors lagstadgad semester. Vissa har sex veckor, andra sju. Många har, men tar ingen semester alls. Jag talar om alla dessa som trots att de är på "semester" svarar på mejl, i telefonen, och som har "lite grejer med som ska läsas igenom bara".

Jag har fram till denna sommar skyddat min semester som vore den min sista karamell. Stängt av telefon, inte öppnat datorn. (Har gjort det både som anställd och som frilans) Med resultat att folk blir sura (lite) för att jag inte är tillgänglig.

Den här sommaren gör jag som många andra. Jag naggar på semestern. Jobbar till och från, finns på mobilen och på mejlen. Med resultat att jag blir sur när jag inte får tag på andra, de ska ju jobba liksom jag!

Inte kul med dessa tendenser, att semester inte längre är lika med ledig tid. Mer en förflyttning av arbetsplatsen. Och att de flesta faktiskt räknar med att man ska vara tillgänglig.

Kolla in Karin

Journalisten Karin Alfredsson har blivit med hemsida. Om Karin vill jag berätta:

Vi delade rum på Blå Kontoret 1995, en frilansgrupp vi båda också var med och startade. (I allra högsta grad levande ännu.) Karin och jag har rest tillsammans i Uganda och Zambia. Hon har inspirerat till mycket. En vän, en kollega en mentor.

Numera skriver hon mest böcker. Böcker om det kvinnoförtryck som pågår runt om i världen och som Karin rapporterat om tidigare som reporter. Läkaren Ellen Elg är huvudperson i böckerna, tidigare har vi fått följa med henne till Zambia och till Vietnam. Böckerna är fiktiva. Men ordet FIKTIV skulle Karin värja sig emot. Hon säger nämligen "Allt viktigt är sant".

Så sant.

Hennes tredje bok "Klockan 21:37" kommer ut i augusti. Då hamnar vi i Polen. Men läs mer om Karin Alfredsson här. Nu.

Bästa jag hört om resor

Lyssnade igår på Kulturradion och ramlade rakt in i programmet Turist. Vilken lycka! Cecilia Blomberg och Katarina Wikars bjöd på ett besök i Tokyo. Och det var precis, PRECIS, så som det ska vara när man besöker det främmande och ska bjuda på det inför lyssanre/läsare/tittare. Vid sidan om statistik hur Tokyoborna lever, arkitektur och seder och bruk fick man ta del av Cecilia och Katarinas dialog som innehöll den där osäkerheten och nyfikenheten många av oss har på resan. Om hur människor har det i sin vardag, hur man ska göra för att smälta in.

Missade tyrvärr de två föregående programmen om strandliv och solbränna, men sånt går ju att reparera. Ikväll 18.15 kommer det sista i programserien. Då landar de båda i Berlin.

Mitt skrivbord

Skriver reportage om Motown och Detroit. För TT Spektra.

Bakgrundsmusik: Marvin Gaye.

Proggen i mitt hjärta

Såg utställningen Proggens affisher på Nordiska museet. Svisch så var jag tillbaka 1977 i Trollhättan då min storebrorsas tjej Anki tog mig med på Tältprojektets Vi äro tusenden. Jag hittade min identitet där. Lät håret växa och bli stort och krulligt (permanent). Köpte runda glasögon, spelade i band som hette Proppen Går och Skoskav. Prenumererade på tidningen Musikens Makt och åkte till Göteborg och gick på Sprängkullen med storebror Per. Köpte skivor med Motvind och Nynningen (skivbolaget hette Nacksving).

Till pappas förtret såklart. Han var en av Trollhättans direktörer, satt i kommunfullmäktige för folkpartiet.

Utställningen visar på den sköna lekfullhet som fanns långt före layoutprogrammens tid - och naturligtvis på ett brinnande engagemang för bland annat Vietnams folk som kvinnokampen.

Men vilken satans dåligt luft i Nordiska museet! Eller var det också ett sätt att illustrera tiden som var då?

Sommarpratare - lär av Ph!

Joe Laberos sommarprat var verkligen ett bottennapp fullt av pladder och klyschor, Cecilia Frode hade jag förväntat mig mycket mer av (extremt sömnigt och utjatat att prata om barnafödande), Erika Bjerström snuddade vid sorgens djupaste känslor men så oändligt mycket mer hon måste haft att berätta om sitt arbete som korre i Bryssel!

Lena Ph däremot, vilken stjärna till sommarvärd. Så skickligt hon band ihop programmet genom att öppna med att säga att hon faktiskt inte gillar schlager, till att en och en halv timme senare ha arbetat sig fram till varför hon trots allt arbetar så mycket inom just den genren. Hon var förbannat rolig, varm, personlig och som lyssnare var det en fröjd att följa hennes musikaliska resa. Detta sagt av en person som egentligen inte är ett dugg intresserad av den musik hon sysslar med, men människan bakom är intressant. Proffsig.

Ni andra sommarpratare - lär av henne vetja.

Vad gör man inte för sina hundar

Vi har drabbats av en myggsommar utan dess like. På kvällarna sitter de som klasar på hundarna. Särskilt i ansiktet. Tuva som har tunn päls blir alldeles svullen av sticken, medan Robin med sin tjocka päls klarar sig undan sticken men blir påtagligt irriterad av myggorna.

Tror jag det.

Satte upp ett myggnät till dem över soffan på verandan, där de vilar efter sin kvällspromenad. Där ligger de nu som två prinsessor. På dagarna däremot placerar de sig på berget med den bästa utsikten.