Gråten kommer och går

När vi lämnade djursjukhuset med ett tomt koppel grät jag en gråt jag aldrig haft förut.

Ett slags urgråt. Den var mörk, den överraskade mig, kände inte igen ljuden, stark så jag höll på att ramla omkull.

Jag har gråtit till och från sedan dess. Vissa stunder går riktigt bra. Såklart. Livet går vidare men sorgen får vara med. Det är inte första gången jag tar avsked av en hund. Jag vet att det blir bättre och bättre för var dag, men jag vet också att man måste få lov att sörja.

Jag jobbar, sköter mitt, men så kommer ett minne, en påminnelse om att Tuva inte längre finns.

Jag åkte ut till landet med hennes koppel och skål. Tänkte, att jag hänger det i snickarboden. Kanske skaffar vi en hund till så småningom som kan ärva hennes grejer.

Jag var beredd på att se hennes filt i fåtöljen hon gjorde till sin, att se långlinan och hennes sele, berget där hon la sig för att värma sig i solen. Men jag var inte beredd på att se hennes lilla säng bredvid vår, gjord av kuddar och flisfiltar.

Så kom gråten igen. Och jag funderar, då jag lugnat mig, vad jag egentligen gråter över.

Mest för att jag inte får träffa henne igen. Hon var alltid med mig. Låg intill mig då jag såg på teve, den lilla varma kroppen, vid mina fötter då jag satt och skrev.

Men jag gråter också över misslyckandet. Att vi inte kunde mer, att vi inte räckte till. Över skulden. Jag vet, och ni är rara som sagt att vi gav henne ett gott liv. Det gjorde vi. Även om det blev för kort. Men att vara den enda trygghet i hennes liv som vi blev, de enda människorna hon litade på, och att samtidigt vara den som beslutar att hon inte ska få fortsätta leva. Det är outhärdligt.

Men jag gråter också av fasa över hur det kan bli så här. Hur människor kan knäcka hundar så att de aldrig riktigt repar sig. Det är en sorg också över hur världen ser ut. Hur makt utövas bara för maktens skull, och bara blir bevis på feghet.

Hon var inte förstörd Tuva, men hon var skadad. Hon kämpade så. Minns första gången hon skulle gå ut på vår balkong. Hon skakade. Öronen bakåt. Tvekade men gick ut försiktigt, nästan krypande för att vara med oss när vi satt där ute. Det gick bättre och bättre för var gång, även om det syntes på henne att det var lite läskigt.

Hon var tapper. Tuva Tapper.

Hej då vår älskade Tuva

Idag tog Tuva sin sista suck. Hennes nos i mitt öra. Det var en suck av lättnad. För henne. För oss.

För ett och ett halvt år sedan tog vi hand om Tuva. Vi hämtade henne på Hundstallet. Polisen hade hittat henne i en kaninbur, kraftigt avmagrad, dessutom dräktig. På Hundstallet födde hon åtta valpar. När de var utplacerade var det dags att hitta ett nytt hem till Tuva.

Vi skulle ha henne på prov i fem dagar. Vi älskade henne på studs. Fanns inte en tanke om att lämna tillbaka henne. Henne skulle vi ha.

Vi vet inte hennes historia, men hon var full av ärr, och vansinnigt rädd. Ibland så rädd att hon bara lade sig ner. Spelade död.

Efter några veckor började Tuva lita på oss. Så småningom vågade hon leka. Lägga sig på rygg. Kela. Hon hittade sin favoritplats på berget på landet. Eller i gästsängen hemma stan.


Men ju mer säker hon kände sig med oss, desto tuffare blev hon mot andra. Hon gillade inte barn, deras oberäkneliga rörelser skrämde henne.

Så småningom såg vi att Tuva kunde markera när vi hade folk hemma. Förmodligen för att skydda oss. Vi kunde heller inte lämna bort henne till vem som helst, bara till Hundhotellet.

Till slut gick det inte längre. Vi var tvungna att sätta människor före hundar. Vi var tvungna att ta det svåraste beslut vi någonsin tagit. En fullt frisk hund i sina bästa år, men förstörd mentalt för resten av livet.

Tuva, som älskade att ligga i solen. Eller under en fleecefilt.

Idag släckte vi hennes liv.

Jag låg med mitt ansiktet mot hennes kind. Hon drog sin sista suck i mitt öra.

Det är tomt här hemma nu. Inga tassar mot golvet. Inget snusande ljud från korgen.

Tack för att vi fått ha dig Tuva. För att du litade på oss. För att vi fått skratta så. Lilla skinnet. Lilla Tuva-nos. Lilla skräcködlan. Vi har aldrig älskat en hund så som vi älskat dig. Kanske för att du var så värnlös.

Nu får du sova. Och du behöver aldrig mer vara rädd.

Däcken blev rattar

Skulle köpa däck. Godisdäck.

Men de goda lakritsdäcken var ersatta med rattar.

Påsarna var rosa och är en del i kampanjen Rosa Bandet som ska stödja Bröstcancerfonden.

Det tog ett tag innan jag fattade hur roligt det var. Med Rosa rattar.

43 mil väntar

Ska köra till Trollhättan idag. Pappa fyller år. Det är viktigt att ha med sig rätt grejer i bilen för att 43 mil inte ska bli tråkiga. Följande är mitt 43-milskit:

1. En bra ljudbok, idag Tre sekunder av Roslund & Hellström.

2. En påse bildäck (och då menar jag godiset, samma som gör bilar, ingen reklam här inte).

3. Två bananer.

4. Två flaskor sodavatten.

5. Tuggummi.

6. Handfree till min mobil.

7. CD-skivor jag inte lyssnat igenom ännu (som idag har ett litet tema): Wild, wild women med Ruth Brown & Lavern Baker, Havin the Last Word med Saffire - the Uppity Blues Women.

På skrivarkurs

Vet inte hur många jag hållit i själv, men att jag gått några för många år sedan. Kände att det var dags att fylla på.

Sex kvinnor i ett syrefattigt rum på Skrivarakademin. Läraren heter Erik Grundström. Han har hjälpt många skribenter fram till en författardebut.

Idén är enkel, varje deltagare har ett pågående projekt, roman eller novellsamling. Inför varje gång skickar man in max 20 sidor. De kritiseras gången därpå.

Tidigare har jag varit med om att man har en uppgift inför varje gång, exempelvis skriva en dialog, en miljöskildring, en inre och yttre resa. Nu är det fritt. Man väljer själv vad man vill ha hjälp med.

Sällan har jag varit i en grupp som levererat så mycket bra läsning. Sällan har jag hört så bra synpunkter från deltagare, men allra mest från Erik själv. Han försvarar alltid texten (betyder inte att han gillar allt), ser de olika skikten, upmuntrar texten att få leva sitt eget liv, karaktärer att få dyka upp när de själv vill, slår inte ner på detaljer och hittar skribentens starka sida. Den mindre bra faller bort bit för bit om det som är bra får ta större utrymme.

Jag får alltid samma kritik vart jag än vänder mig med mina litterära texter. Jag har en stark energi, ledigt språk, ett rakt och varmt tilltal till läsaren men behöver vila i texten emellanåt. Ge läsaren en chans att andas. Jag behöver "torra till mig" säger min förläggare Nina Wadensjö på Alfabeta.

Finaste synpunkterna jag får är att det finns en musikalitet i mina texter.

Det ska jag tänka på idag, när jag ska skriva om fyra syskon i ett kök. Jag ska försöka torra till det och vila lite mer i texten.

Mode gör mig trotsig

"Senaste modet" presenteras i teves morgonsoffor. Färgglada koftor för kvinnor, tights och lårhöga stövlar. Skogshuggarskjortor och slitna jeans för män, gärna grova skor också.

Mode är intressant eftersom det säger något om tiden vi lever i . (Stil i P1 är gör den bästa speglingen av detta)

Men då det blir en indikation på hur man ska klä sig för att hänga med, eller passa in, blir jag bara trotsig.

Uppdelning man kvinna känns förlegad. Fortfarande är det manliga modet mer bekvämt medan kvinnor ska klä sig mer obekvämt och krångligt. Kvinnors mode kräver dessutom smal kropp. Kvinnors mode kräver helt enkelt mer.

Jag undrar också - hur kul är det att ha lårhöga stövlar när alla andra har lårhöga stövlar?
Är vi människor så ängsliga att vi behöver en mall där vi kan passa in?
Svaret är nog dessvärre ja.

Själv känner jag inte alls igen mig i kvinnors mode. Jag känner mig tvärtom väldigt utanför. Jag har väl mitt eget mode. Och om någon modekunnig skulle se mig skulle de kalla min stil för manlig. Vart tog unisex-modet förresten vägen?

Diana Krall - ett slimmat åk

Såg Diana Krall på Konserthuset igår. Lyxigt att bara luta sig tillbaka och lyssna på fyra musiker som älskar det de gör. Som emellanåt verkar tappa all kontroll för att sekunden senare samla ihop sig i ett slimmat åk.

Diana Krall leder sitt band rakt in i jazzens mest omöjliga tolkningar av bland annat Nat King Cole och gör en fantastisk version av Boy from Ipanema.

Ibland så lågmält att man kan höra Konserthusets fläktar.

Ibland svängigt så det rycker i kroppsdelar.

Förra gången jag såg henne var på skitarenan Isstadion. Betydligt bättre nu även om jag tror hon tyckte publiken var lite väl stillsam. Undrar hur det känns att sitta där framme och ha en massa stirrande ansikten att spela inför. Det är knappt någon som ens nickar i takt. (Jag gör det, kan inte låta bli) Inte för att hon ser så många av oss, men det är ju knappast några tjohorop eller busvisslingar i den städade Konserthuspubliken.

Hon pratade ovanligt mycket. Uttryckte sig varmt om Stockholm där hon som 24-åring arbetade som barpianist (tror det var på Sheraton). Vilken grej att nu vara världsstjärna och komma tillbaka.