53 samtal med en labrador

Det talas mycket om Stefan Eklund som blir ny kulturchef på SvD. Han ger ett sympatiskt intryck och det är smart (och så klart noga genomtänkt) att nu släppa hans bok 52 samtal med en terrier.

Deras samtal berör såväl fotboll som filosofi och vi hundägare älskar det, känner igen oss i de fantastiska stora tankar man delar med sin vän på de långa många promenaderna. Jag och min labrador Robin talade i morse exempelvis om hur vissa (män) tar stor plats och vad vi som kvinnor ska göra åt det.

Det talas också om att Stefans terrier Svante nog är den enda hund som varit på en förstasida i en dagstidning. Läsare av Borås Tidning har nämligen sedan länge kunnat följa hund och husses resonemang. När Svante dog för några år sedan var detta en stor angelägenhet och nyhet på Borås Tidnings förstasida.

Då vill jag bara säga att när min hund Moses dog stod det att läsa på Dagens Nyheters förstasida. Han fick en hel artikelserie på Insidan.

Du gjorde skillnaden mellan en bra och en dålig dag

Du såg oss genom fönstret. Vi sprang längs perrongen på Älvsjö station för att hitta rätt vagn i pendeltåget. Har man hund är det viktigt, som skillnaden mellan en bra och en dålig dag. Ibland sitter vagnarna i rad där man inte får ha hund. Bara ledarhundar är undantag. Jag har ibland låtsats att min labrador Robin är en ledarhund. Har inte utrustat henne med den vita selen, men tänkt att om jag har solglasögon och hon håller sig tätt intill så kanske det funkar.
Men det går inte bra. Inte om man som hon ska hälsa på dem hon tycker är spännande, slicka lite på handen och tigga om uppmärksamhet.
Det gör inte ledarhundar.
Om man råkar hamna i fel vagn med hund kan folk bli sura. Eller allergiska.
Därför sprang vi mot din vagn. Du hånlog genom fönstret.
Jag trasslade in mig i kopplet och höll på att ramla.
Men just där du satt var det okej med hundar.

En alldeles full vagn, bara sätet mitt emot dig var ledigt. Jag blev rädd när jag såg dig. Förstår att ingen ville sitta mitt emot. Tyckte det såg otäckt ut med ögonbryn fulla av ringar, en vass tagg som satt strax under din mun, att tatueringarna på din hals påminde om äckliga ormar. När du sträckte fram dina händer såg jag dina skitiga naglar.
Jag ville inte heller sitta mitt emot dig.
Men det ville Robin.
Hon tog sikte på dig. Du såg det också.
Hon drog mig rakt mot dina händer. Hon slickade dem och lade sitt huvud på ditt knä. Och när du tog hennes huvud i dina händer, böjde dig ner och gosade in ditt ansikte i hennes päls och viskade något i hennes öra. Då gjorde du skillnaden mellan en bra och en dålig dag.

Bilder i min kamera

Film och böcker som skapar ressug - eller inte

Igår såg jag Gudfadern (igen). Det finns en sekvens där som kan få mig att längta till Sicilien.

Jag läser Ivans återkomst av Tawni O´Dell. Det är en kärv historia. Likväl kan den få mig att sukta efter att sitta på en enkel diner i Pennsylvania.

För några veckor sedan såg jag filmen Australia. Har ingen lust alls att resa down under efter det. En storslagen film men med alldeles för dammig. Australiska turistmyndigheter lär ha plöjt ner mängder med kosing i rullen just för att sätta Australien på reskartan (igen).

Nu arrangerar Tema resor dit, med anledning och i spåren av filmen.

Lycka till.

Själv längtar jag efter nya filmen Cadillac Records. Om blusens Chicago och legendariska Chess Records. Ska snart boka resa till årets Chicago Blues Festival.

Så formuleras sorgen

Jag skriver en bok om sorg. Jag läser således många böcker om sorg.

En av de bästa formuleringarna av sorgens smärta jag läst står journalisten och författaren Marie Peterson för. Hon beskriver den så här, i boken Du tror du vet allting:

”Sorgen stiger så kraftigt att det känns som om jag fylls med vatten, upp till knäna, upp över magen. Men när det når hjärtat förvandlas det plötsligt till en sten som omedelbart tränger sig ut i blodomloppet. Det går inte att hejda; har stenen väl pressat sig igenom hjärtats kammare finns inget att göra. Den kommer att cirkulera och varje gång den lämnar hjärtat kommer smärtan tillbaka för det är en stor sten och den har lång halveringstid. Den kommer att bli mindre, till slut känner man bara ett stick, men då har den passerat hjärtat niohundranittionio gånger.
Jag kämpar inte emot, jag vet när jag är slagen. Sorgen får härja fritt och det är värst när jag andas in. Nej det är värst när jag andas ut.”

Jämför flygpris på smart sätt

På väg till Barcelona för att kolla in Gaudí? Till Honkong för att äta dim sum?

Vart du än ska flyga klicka in dig här för att busenkelt och snabbt jämföra flygpriser. (Nej det är inget skämt, jag är sällan rolig).

Till er som kommenterat tidigare i min blogg

Förlåt om ni tycker jag är dryg. Jag har först nu fattat att man ska svara med en egen kommentar. Jag är ny som bloggare och får såklart mersmak då jag får fina kommentarer om såväl mina böcker som min blogg. TACK!
Häng kvar! Nu kör vi vidare.