På skrivarkurs

Vet inte hur många jag hållit i själv, men att jag gått några för många år sedan. Kände att det var dags att fylla på.

Sex kvinnor i ett syrefattigt rum på Skrivarakademin. Läraren heter Erik Grundström. Han har hjälpt många skribenter fram till en författardebut.

Idén är enkel, varje deltagare har ett pågående projekt, roman eller novellsamling. Inför varje gång skickar man in max 20 sidor. De kritiseras gången därpå.

Tidigare har jag varit med om att man har en uppgift inför varje gång, exempelvis skriva en dialog, en miljöskildring, en inre och yttre resa. Nu är det fritt. Man väljer själv vad man vill ha hjälp med.

Sällan har jag varit i en grupp som levererat så mycket bra läsning. Sällan har jag hört så bra synpunkter från deltagare, men allra mest från Erik själv. Han försvarar alltid texten (betyder inte att han gillar allt), ser de olika skikten, upmuntrar texten att få leva sitt eget liv, karaktärer att få dyka upp när de själv vill, slår inte ner på detaljer och hittar skribentens starka sida. Den mindre bra faller bort bit för bit om det som är bra får ta större utrymme.

Jag får alltid samma kritik vart jag än vänder mig med mina litterära texter. Jag har en stark energi, ledigt språk, ett rakt och varmt tilltal till läsaren men behöver vila i texten emellanåt. Ge läsaren en chans att andas. Jag behöver "torra till mig" säger min förläggare Nina Wadensjö på Alfabeta.

Finaste synpunkterna jag får är att det finns en musikalitet i mina texter.

Det ska jag tänka på idag, när jag ska skriva om fyra syskon i ett kök. Jag ska försöka torra till det och vila lite mer i texten.

Mode gör mig trotsig

"Senaste modet" presenteras i teves morgonsoffor. Färgglada koftor för kvinnor, tights och lårhöga stövlar. Skogshuggarskjortor och slitna jeans för män, gärna grova skor också.

Mode är intressant eftersom det säger något om tiden vi lever i . (Stil i P1 är gör den bästa speglingen av detta)

Men då det blir en indikation på hur man ska klä sig för att hänga med, eller passa in, blir jag bara trotsig.

Uppdelning man kvinna känns förlegad. Fortfarande är det manliga modet mer bekvämt medan kvinnor ska klä sig mer obekvämt och krångligt. Kvinnors mode kräver dessutom smal kropp. Kvinnors mode kräver helt enkelt mer.

Jag undrar också - hur kul är det att ha lårhöga stövlar när alla andra har lårhöga stövlar?
Är vi människor så ängsliga att vi behöver en mall där vi kan passa in?
Svaret är nog dessvärre ja.

Själv känner jag inte alls igen mig i kvinnors mode. Jag känner mig tvärtom väldigt utanför. Jag har väl mitt eget mode. Och om någon modekunnig skulle se mig skulle de kalla min stil för manlig. Vart tog unisex-modet förresten vägen?

Diana Krall - ett slimmat åk

Såg Diana Krall på Konserthuset igår. Lyxigt att bara luta sig tillbaka och lyssna på fyra musiker som älskar det de gör. Som emellanåt verkar tappa all kontroll för att sekunden senare samla ihop sig i ett slimmat åk.

Diana Krall leder sitt band rakt in i jazzens mest omöjliga tolkningar av bland annat Nat King Cole och gör en fantastisk version av Boy from Ipanema.

Ibland så lågmält att man kan höra Konserthusets fläktar.

Ibland svängigt så det rycker i kroppsdelar.

Förra gången jag såg henne var på skitarenan Isstadion. Betydligt bättre nu även om jag tror hon tyckte publiken var lite väl stillsam. Undrar hur det känns att sitta där framme och ha en massa stirrande ansikten att spela inför. Det är knappt någon som ens nickar i takt. (Jag gör det, kan inte låta bli) Inte för att hon ser så många av oss, men det är ju knappast några tjohorop eller busvisslingar i den städade Konserthuspubliken.

Hon pratade ovanligt mycket. Uttryckte sig varmt om Stockholm där hon som 24-åring arbetade som barpianist (tror det var på Sheraton). Vilken grej att nu vara världsstjärna och komma tillbaka.

Osäkerheten inför Diski

Sitter på tåget på väg till Cambridge och Jenny Diski.

Känner mig ensam och liten.

Fast jag borde känna mig stor.

Kollar om och om igen om jag har adressen till Jenny med mig. Anteckningsblocket med några inledande frågor.

Jag borde känna mig stor som gör en intervju med en författare vida känd. En författare jag själv beundrat i många år (vilket inte är en vidare bra förutsättning för en intervju).

Undrar om Skavlan alltid känner sig säker inför sina intervjuer. Om mina kolleger Nina Solomin och Peter Fröberg Idling gör det.

Om alla dessa intervjuare, moderatorer, kalla det vad ni vill, som ska intervjua författare på bokmässan gör det utan minsta tvivel.

Hur författarna själva känner sig.

De seglar in på scenerna med de höga stolarna som de ägde orden.

Två timmar senare sitter jag på tåget tillbaka till London igen.

Något större. Men funderar fortfarande över den där osäkerheten som kan infinna sig fastän man gör något man kan. Till och med kan väldigt bra.

Freakshow i London

Besöker London.

Går från det ena museet till det andra. Mot den vackra Tower Bride och rakt in i en presskonferens.

Världens längsta man är här för att lansera Guiness World of Records 2010.

Han intervjuas först sittande. Han är så lång att han har svårt att stå upp. När han står upp måste han ha kryckor.

Jag vet inte hur lång han är och vill inte veta.

Hoppas bara han får bra betalt.

Det var något slags freakshow över det hela. Trots detta det mest bestående intrycket av denna dag.

Den gick inte hem

Jag var på 50-årsfest.

Massa människor från media. In kom Bim Enström. Henne har jag alltid velat prata med.

Hon gled över golvet i sin röda skinnjacka och sitt vackra stålgrå hår i svans.

Så plötsligt stod hon framför mig och jag sa hej.

– Bim, sa hon hälsade med fast handslag.

– Bodil, sa jag.

Sen blev det tyst fast det var en massa surr omkring.

– Bim och Bodil, sa jag för att ha något att säga. Det låter lite som Piff och Puff.

Då gick Bim.

Bluesen bor på Norrbackagatan

Det roligaste med att blogga är kontakten man får med andra.
Som med Tommy på Smokestackblues.

Han mejlade mig då han läst en del jag skrivit om blues. Det visade sig att han driver en liten skivbutik på Norrbackagatan i Stockholm.

Idag åkte jag dit.

Det är imponerande att en skivaffär, särskilt med det så icke-kommersiella utbudet som blues är, överlever idag. Smokestockblues är förutom en välsorterad liten skattkammare som ett mindre museum. Gamla affischer från spelningar, foton, t-tröjor, böcker och tidskrifter. Tommy har också lyckats leta fram bluesens kvinnor. (Behöver jag skriva att det är sällan man ser dem?)

Vad betyder Smokestack?

Det är skorstenen på de gamla ångloken. Tågen i USA sågs som en frihetssymbol bland de svarta.

Sådant kan Tommy berätta om.