Min syster just nu

MMS från syster Britta.

På Fuerteventura.

Avundsjuk? Jag?

Min ödmjuka vän

Jag köpte en hårdrockströja. Har länge velat ha en hårdrockströja. Inte för att jag gillar särskilt mycket hårdrock - AC/DC och Mustasch undantagen - men tröjorna är snygga. (För er oinvigda så ser de ut ungefär som tatueringar. Mönstrade t-tröjor med eldsflammor och dödskallar.)

Visade upp den för en vän.

Som skrattade. Inte åt mig eller åt tröjan utan i en glädje att jag äntligen köpt min tröja. Hon sa att jag var härlig. När jag frågade vad hon tyckte om tröjan skrattade hon igen och sa att den var som klippt och skuren för mig.

Igår var hon hemma hos oss på middag och fick se våra nya golv. När jag frågade vad hon tyckte sa hon:

– Man måste sätta in dem i sitt sammanhang. Vilka som bor här, vad de tycker om. Ni gillar ju blues, de här golven är som blues. De passar er perfekt.

Vad hon själv tycker är en helt annan sak.

Så väljer jag restipsen

Ibland får jag mejl från läsare, ibland är det redaktörer som undrar.
Hur väljer jag restipsen?

Om man exempelvis ska till Rom, tipsar man verkligen om Colusseum då. Är inte det för uppenbart?

Jag har alltid tipsat med utgångspunkten att jag har en vän framför mig. Om han eller hon frågar om exempelvis Egypten, ger jag de tips jag tror skulle passa honom eller henne. För den person det är. I nya numret av Vi (2/10) bjuder jag på Kairo-tips.

Om en musikintresserad vän står framför mig och undrar vart jag skulle rekommendera att resa blir det Memphis eller Chicago. Förutsatt att personen gillar soul och blues (finns det någon som inte gör det?)

Och ja, jag skulle absolut tipsa om Colusseum i Rom. Tipsen handlar nämligen också om urval. Jag skulle aldrig välja bort Colussuem. Inte om jag aldrig varit i Rom.

Det är naturligtvis lättare att tipsa till platser som är fantastiska resmål, men som få upptäckt, exempelvis Marseille eller Valencia. Betydligt svårare till London eller Köpenhamn.

Jag vet såklart inte alltid vem läsaren är jag skriver för. Vad han eller hon har för intressen. Men jag behandlar er alltid som vänner.

Om jag undanhåller några tips från läsare, håller dem för mig själv och mina närmaste?

Aldrig.

Bodil = bot och strid

Idag har Bodil namnsdag. Bodil är dansk form av det nordiska namnet Bothilda som är sammansatt av bot (som också betyder bättring)och hild som betyder 'strid, kamp'.

Jag lever upp till mitt namn. Hetlevrad och strider ibland, men har inte långt till ett förlåt och säkert ett bot. Undrar om andra Bodilar är likadana?

Drömmer om att göra ett jobb om Bodilar. Skulle vilja sammanföra Bodil Malmsten och Bodil Jönsson. Inte bara för namnen, men där börjar jobbet.

Inte allt från min mamma

På en middag häromkvällen frågade en vän vad vi fått från våra mammor. Inte saker, utan egenskaper.

Jag har fått suget efter öl. Det låter inte klokt, jag vet, men jag älskar malten. Brödsmaken och skummet. Min morfar var likadan. När jag besökte honom strax innan han dog, på Uddevalla lasarett, hade jag med mig en öl till honom. Han drack hela i ett svep. Tårarna trillade längs med kinderna.

Jag har också fått mammas känsla för att "man ska ha det gott". Unna sig goda saker, göra roliga saker. Ta alla sådana tillfällen i akt.

Jag har också fått hennes inställning att "allt går". Att man alltid kan anpassa sig, vad det än är.

Det är fina saker jag bär med mig.

Men jag vill inte ha hennes sjukdom. Mamma har Alzheimers sjukdom. Den är ärftlig. Ibland vaknar jag på nätterna och det dunkar i bröstet av oro.

Ibland ser jag hennes förvirrade blick framför mig och tänker att sådan kan jag också bli.

Fler ord som vägledare

Fler ord har formats bland vänner och kollegor för att vägleda livet 2010.
Roligast av allt är diskussionerna runt orden, om medvetna val, om vad man vill fylla livet med. Hamnar inte sällan i det existentiella.
Här är några av orden:

Fokus
Njuta
Kul
Kroppen
Göra
Uppskatta (livet)
Slarva
Öppna dörrar

Så vackert om livet

Såg Himmel över Berlin igår, för vet inte vilken gång i ordningen. Ni vet Wim Wenders vackra film om änglarna i Berlin, framför allt om ängeln Damiel. I en scen möter han Peter Falk (som spelar sig själv). De levande kan inte se änglarna, men Peter Falk kan känna dem. Han har varit en själv.

Peter Falk står vid ett gatukök när han känner Damiels närvaro, och vill berätta om livet:

"Bara att ta i saker. Här är det kallt. Det känns skönt. Att röka. Dricka kaffe. Och gör man det tillsammans är det fantastiskt.

Att teckna. Man tar en penna och så gör man en mörk linje, och så gör man en ljus linje, tillsammans blir det en bra linje.

När man fryser om händerna så gnuggar man dem mot varandra. Det känns skönt."