Cirkeln är sluten

Tuva begravdes idag.

Vi lindade in urnan i hennes fleecefilt.

Vi lade en sten från Årstaviken - hennes favoritpromenad- ovanpå grästuvorna och jorden.

Vi har tänt en marchall.

Vår labrador Robin var med. Då vi skålat i gravöl lade hon sig intill graven.

Cirkeln är sluten.

Tuva ligger nu åter på den plats hon gjorde till sin då hon kom till oss allra första gången. Det är bara ett och ett halvt år sedan. Alldeles för kort tid. Men full av glädje.

Läsaren framför näsan

I senaste numret av tidningen Vi skriver chefredaktör Anneli Rogeman om ett kompendie som Sigge Ågren skrivit för oss journalister: "För läsarnas skull".

Jag fick det i min hand 1992.

Och det sa klick.

Inte sagt att jag blev skitbra skribent på studs, men Sigge gav mig verktyget för att mejsla mig i den riktningen.

Vad är man som skribent om ingen läser det man skriver?

Jag funderar dagligen på vad som håller läsaren kvar vid texten, vad som får henne/honom att lämna den, hur det tolkas som jag skriver. Tack Sigge för de funderingarna!

När jag arbetade på Vagabond hade vi en läsare i åtanke som vi alltid skrev för. Hon/han hette först Tintin, men när Tintin blev lite för gammal hittade vi en ny - Kim. (Nu tror jag bestämt han/hon blivit ännu yngre, kanske heter han/hon Robin.)

De som arbetade för oss fick en läsarprofil, för att veta vem man skrev eller fotade för.

Nu, när jag är frilans finns ständigt en läsare framför näsan. Hon/han heter lite olika beroende på var jag skriver.

Men du finns alltid där.

Musik för bikers

Skriver en scen från ett bikerhak i Oklahoma City. Måste beskriva rätt musik och undrar om det är Born to be Wild med Steppenwolf (minns Easy Rider) eller ZZ Top eller möjligtvis Motorhead (åtminstone namnet är passande).

Frågar en som vet, och får en hel lista på 100 låtar i retur från en annan som marknadsför sig just på detta sätt. Kolla här.

Min skrivjävul

Idag är det deadline för textinlämning på skrivarkursen.
Max 20 sidor kan vi lämna in. De bedöms allra mest av läraren, men också av kurskamraterna. Så som det brukar gå till på skrivarkurser.

Vi har talat mycket om skrivprocessen. Någon skriver om, mellan 20 och 30 gånger. För hand. Sedan på dator. Vi talar om att texten är ett levande väsen och att den måste få skena iväg. Sist fick jag kommentaren "nu jävlas texten med dig".

Det tycker jag om.

Min egen skrivprocess är promenader. Resekrönikorna jag skriver i Vi exempelvis, har förutom ett livslångt resande ungefär 8 timmars tänk bakom sig (inte i sträck). Mestadels under promenader längs Årstaviken eller på Ågestas vida fält. Tänker ut tema. Början och slut. Formuleringar och kronologi. När jag väl sätter mig och skriver brukar det bli något helt annat.

Kanske inte helt annat, men det blir sällan som jag tänkt. Texten börjar faktiskt leva ett eget liv då jag staplar ord på varandra. Varje gång blir jag överraskad. Det är som det sitter en liten jävel i armarna på mig, på väg från hjärnan till tangentbordet påverkar den mina fingrar.

Det är en härlig jävel.

Vart tar allt liv vägen?

Idag har vi hämtat hem Tuvas aska.

Det är konstigt.
En liten trälåda. Det är allt vi har kvar av henne.

Vart har hennes varma kropp tagit vägen.
Hennes mjuka mage.
Den sura andedräkten.
De okontrollerade fisarna.
Öronen som vaket lyssnade åt alla vädersträck.
Den glada svansen som slog mot väggen på morgonen.
Tassar som ville springa.
Hennes lena kinder.

Vart tar allt liv vägen?

Off season i fjällen

Man har backarna för sig själv helt enkelt.

Fådda presenter

– Biljett till Sissela Kyles "Dina dagar är räknade"
– Byxor för skogen
– Mus (till datorn) med AIK-logga (jag är Hammarbyare)
– Lars Keplers "Hypnotisören"
– Flaska vin
– Presentkort på Paper Cut
– Thailändskt förkläde
– Tvål
– Ekologisk kokbok
– Boken "Strage text"
– Cd med Sweet Foxes
– Rosor
– Flaska whisky
– Stor kudde (ska matcha nya fondtapeten)

Nej jag fyllde inte jämnt, men har förbannat härliga vänner. TACK!