När musik byggs av glädje

Var bjuden på middag hos min vän Karin. Hennes man har ett band. Just denna kväll repade de i garaget. Vilket sväng! Fyra män, mogna män so to speak, spelade med sådan glädje att det inte gick att stå still.

Janne Andersson band spelar både Elvis och Johnny Cash men på svenska. Har turnerat med Towa Carson, legat på Svensktoppen, varit med i Hylands Hörna. (Fatta nu vad jag menar med mogna.)

Jag skulle närmast vilja beskriva dem som en svensk motsvarighet till Travellin Wilburys.

Nu på söndag den 18 januari spelar de på Ekebyhovs slott. Klockan 14. Ses där. Och hörs.

Komma hem - till tiden

Vid bagagebanden på Arlanda finns en tavla där man kan se hur många minuter det är kvar tills att nästa tåg med Arlanda Express avgår in till centralen. Den visar 2 minuter. Vi skulle kunna hinna om vi springer.

Men vi springer inte.

I hissen ner till tågen står en kvinna och tittar på sin klocka:

– Vi missade det precis. Det är 12 minuter kvar till nästa. När jag kommer till centralen har jag en kvart på mig tills att tåget till Eskilstuna går.

Vi talar om för henne att om hon sätter sig längts fram i tåget mot stan sparar hon säkert 10 sekunder. Hon kommer då lite närmare spåren mot Eskilstuna, nämligen.

När man reser är förhållandet till tiden friare. Det gör inte så mycket att missa ett tåg. Man kan uppleva något mer i väntan på nästa.

Så fort jag komer hem blir detta så uppenbart. Hur vi pressar tiden. Jag gör mitt bästa för att inte hamna där. Vill inte leva med att spara sekunder.

På flygplatser finns löpande band på golvet för att det ska gå fortare att gå. Jag vägrar gå på dem. Jag ser det som en symbol för hur allt måste gå så förbannat fort. Saker och ting måste få ta den tid de tar för att det ska bli bra. Det är inte klockan som avgör när något är färdigt eller när man är mogen. Men den är bra att ha för att bestämma träff eller skapa ramar.

På tåget in mot stan talar folk i sina mobiler. Många av dem ska åka direkt till jobbet. Det ska inte jag. Dagen då man kommer hem tillhör också resan. Bara för att planet landat för flera timmar sedan betyder det inte att jag har gjort det.

Resa hem blues

Att komma hem ska vara en schlager skrev Per Hagman. Jag tycker mest det är blues. Visst ser man fram emot att äta en härlig ostsmörgås, gå i skogen med hundarna, sova i sin egen säng. Men det går över på någon dag.

Jag sitter i ett hotellrum i Chiang Mai. Väskorna nästan packade. Planet går i kväll och en månads resa går mot sitt slut. Anteckningsblocket fullt av jobb till tidningar där hemma. Kroppen full av minnen.
Fotograf Göran har varit ledsen sedan i går och pratar om när vi ska åka nästa gång. Vi spelar Etta James på vår miniatyrspelare: ”The blues is my business, and business is good”.

Jag borde väl hålla truten. Vara tacksam över att ha ett så fantastiskt jobb som jag har. Att leva i den del av världen där resor, om än inte för alla, inte bara är drömmar. Och jag älskar min familj, mina vänner, mitt hem och allt det där. Skulle aldrig vilja vara på resande fot hela tiden. Men förgängligheten, den kommer nu, hårt och obevekligt. Att allt det där man sett fram emot, planerat för, tittat på kartor och läst guideböcker, längtat efter. Det är över.

Macau - ett kommatecken

Macau. Den forna portugisiska utposten. Sedan tio år tillbaka en del av Kina. Men ändå inte. Macau är fortfarande lite av ett eget land, med egna stämplar i passet men med ständig bevakning av storebror Kinaman. Ett ynka kommatecken i det väldiga landet som frustar bakom ryggen.

Har aldrig sett något liknande och det slår mig att vi hela tiden söker efter referenser då vi reser. Något bekant att jämföra det med. När det gäller Macau hittar jag ingen liknelse. Mer ett hopkok: En bit av Lissabon, ett stänk av Krakow, en nypa Dubai och med viss dragning åt Las Vegas. Macau är känt för att vara spelhåla men ett kasino här liknar heller inget annat. Saknar barer och glamour (och tack och lov lättklädda barflickor). Spel under lysrör. Sammanbitna spelare.

Ett kul besök. Roligats av allt var McDonalds. De serverade inte McAu.

Hongkong - en parantes

Lämnar Thailand för några dagars jobb i Hongkong. En parates på min resa. En parantes i Kina. Kort rapport:

Mest överdrivna: 5000 dollar (ca 5000 kr) i böter om man röker på fel plats. Gäller även utomhus.

Mat: Från kväljande till himmelsk. (Men fattar sällan vad det är jag äter)

Arkitektur: Hög.

Romantik: Påtaglig.

Individualdistans: Niente.

Roligast hittills: Åka dubbeldäckad spårvagn.

Bästa souveniren: Klocka med Mao som vinkar.

I hotellfoajén: Automat med handsprit.

Stan är full av julstrutar

En av anledningarna till varför jag reser bort över jul är för att slippa julen. Hemma är den dessutom så förfärligt lång. Att dra till Bangkok, som nu, brukar innebära bara lite jul. För 20 år sedan fanns den knappt. Nu är julen precis överallt. Och fortfarande. I tunnelbanan spelas oavbrutet sånger om vit jul, om renar med röd mule och om att Jesus just fötts fastän ingen sett röken av vare sig det ena eller andra här.

Granar finns i varje gathörn. Men här är granen inget träd. Bara en kon, eller en strut, eftersom själva trädet ju inte finns. Struten är en exotisk symbol för de vinterprydda länderna i norr och är ett stort samtalsämne på gator och nej torg finns inte här. En enda gran som liknade trädet gran har jag sett. Den hängde upp och ner i Hiltons entré.

Nu ska ni inte tro att jag klagar. De får klä hela Bangkok i strutar om de vill. Jag njuter av värmen, av ljuset och att äta sticky rice med mango istället för risalamalta.

Dyster inledning på 2009 i Bangkok

Knappt hade vi svalt vår champagne förrän sirenerna började tjuta. Från alla håll kom brandbilar, ambulanser och poliser. Till och med motorcyklar med brandmän klöv nattrafiken och vem som helst kunde förstå att något stort och allvarligt hänt. En brand på ett diskotek i Sukhumvit. Omkring 60 personer döda, över 200 skadade.

Än en gång kan vi konstatera det fasansfulla då en nattklubb brinner: Det finns bara EN utgång. På en nattklubb som denna, ryms närmare 1000 personer. Mer behöver inte sägas.

Inte sällan är utrymningsvägar, som exempelvis brandtrappor, dessutom låsta. Jag har vid flertalet tillfällen varit i receptioner på hotell, för att be dem öppna de låsta reservutgångarna. För att jag själv är livrädd för bränder. Har varit inlåst i mitt eget hem då det brann i vårt hus. Kan känna paniken.

Låsta reservutgångar, eller blockerade, har skapat tragedier förut. Inte minst under diskoteksbranden i Göteborg. Kan räkna upp flera sådana olyckor. Man kan undra när vi ska lära av erfarenheten. När det gäller säkerhet är det just tidigare händelser som sätter ribban för nya regler och större marginaler. Har de inte följts är det inget som märks. Förrän det är försent.