
Fyra vänner. En pool. Thailand. Ansiktsmasker. Hade tänkt göra ett läskande julkort, men blev lite mer åt Hanibal Lector. Som ni förstår ägnar vi oss inte så mycket åt jul här. Men vi tänker på er därhemma.
Jag reser mot ljusare breddgrader.
Åter på denna blogg då jag hittat lämplig kombination av uppkoppling och avkoppling.

Boken Vänskapskoden var idag julklappstips i svt:s morgonsoffa, rekommenderad av Magnus Utvik.
Den roligaste julklapp jag kunde få. Jag har skrivit den.
Köp den till en vän vetja. Billigast på bokus.
Vi umgås gärna med människor som skrattar, men blir lite nervösa när någon gråter. Visst är det märkligt. Ändå är båda uttryck för vanliga, mänskliga känslor. Skrattar gör vi varsomhelst, men gråter gör vi gärna i avskildhet.
Har man gråtit på bion, torkar man helst tårarna innan man går ut i det otäcka ljuset.
Varför då?
Skäms vi? Kanske försöker vi skydda det sköra i oss. Försöker vi till och med skydda vår omgivning så att de inte ska behöva känna sig obekväma?
I vår del av världen marginaliserar vi känslor. Vi tar inte in hela människor, vi väljer bara ut delar. (Nu generaliserar jag) De som bidrar till det positiva. Vi har mått på lycka genom karriär, pengar och familj. Men lycka borde också innefatta ingrediensen att få vara full av känslor, att ha tillgång till dem och få använda dem. Först då blir vi väl hela som människor? Att kunna gråta är en tillgång. Att visa upp det borde vara en merit.
På bokmässan i Göteborg deltog jag i ett seminarium om vänskap. Bredvid mig i panelen satt Bodil Jönsson som på sitt trygga sätt berättade om en gammal barndomsvän som hon nyligen letat upp. Det var en mycket berörande berättelse, och när vännen som Bodil berättade om visade sig sitta i publiken, och reste sig upp, blev många väldigt rörda. Det skapades en mycket intim stämning i den stela seminarielokalen.
Strax efter berättade Zinat Al sadat Pirzadeh om sin vänskap. En vän hon lämnat bakom sig i Iran. Hon visste inte om vännen levde längre. Zinat började gråta på scenen. Eftersom Zinat är stå-uppkomiker gjorde hon något roligt åt situationen. Hon sa: ”Oj oj inte gråta. Inte bra för affärerna.”
Hon fortsatte berätta men föll i gråt igen. Moderatorn Maria Leijonhielm fann sig direkt och sa: Det är helt okej, du får gråta. Men om du vill kan jag fortsätta prata. Vill du det?”
Men Zinat fortsatte berätta med gråt i rösten. Det var så oerhört bra. Det var så snyggt av moderatorn att uppmuntra hennes känslor, ge henne ett val, inte tysta ner gråten.
Ett fint bevis på medmänsklighet.
Varje jul samma sak. Jag drabbas av konsumtionsäckel. Köp något vettigt stället:
Massage, fotbehandling, träningskort. Gör gott i dubbel bemärkelse.
Kurs. I filosofi, språk, klippklättring. Allt är möjligt, allt går att lära sig.
Teaterbiljetter, biobesök. Upplevelse mer än konsumtion.
Medlemskap som gör skillnad. I exempelvis Svenska Naturskyddsföreningen eller WWF.
Vattenkokare. Betydligt energisnålare än att koka på platta. Snabbare. Och snygga.
Fadderskap till utrotningshotat djur. Hjälp till att bevara den biologiska mångfalden.
Duschmunstycke. Ett snålspolande kan halvera vattenmängden och kostnaden.
Designad källsortering. Numera finns snygga påsar/lådor för sortering hemma i köket. Så snygga att man inte vill ha dem under diskbänken.
Plantera träd. Träd binder till viss del koldioxid. Inte minst ger det virke och ved.
Cykel. Bättre, nyttigare och roligare transportmedel finns inte.
Weekendresa. Med tåg till Köpenhamn, Oslo eller Berlin beroende på var i Sverige man bor.
Boken Klimatsmart. Över 300 miljötips i vardagen. Av Mikael Persson, Bodil Sjöström, Per Johnsson. (Ups!)
Hemmagjort. Sylt eller torkad svamp i fina burkar.
Hantverk. Smycken, handblåst glas, keramik. Bäst av allt om du köper där de görs, direkt från glashyttan eller keramikverkstaden.
Korg med delikatesser. Plocka ihop den själv med ekologiska godsaker. Tänk också på att varorna inte ska ha transporterats långt.
Det är något visst med att läsa böcker sådär bara ett kapitel åt gången. Varje morgon läser jag ur Ingrid Olssons bok. Där är kapitlen bara någon sida. Så sparsmakat, så mycket lämnas över till mig som läsare att jag kan resa mig från frukostbordet och suga på kapitlet som den finaste chokladpralin. Funderar över om det inte är så här framtidens litteratur (förhoppningsvis) kommer att se ut. Vi behöver inte alla ord längre, inga pompösa beskrivningar. Vi behöver bara de små beröringspunkterna och så spinner historien igång inuti. Men det enkla är det svåra.
Boken handlar om en farmor som blir svårt sjuk och sorgen över en pappa. Och om ungdomlig kärlek. Här är morgonens kapitel:
"Mamma följer med en läkare till det smala rummet. Jag och Örjan stannar hos farmor.
En ny sköterska tittar in och undrar om farmor är hungrig.
Hon skakar på huvudet.
– Det blir köttbullar och gräddsås, säger sköterskan och ler.
– Jag älskar köttbullar! säger Örjan.
– En liten portion då, säger farmor.
Sköterskan lämnar dörren på glänt.
Det strömmar in en varm lukt från korridoren. Nånting varmt som blandar sig med nånting kallt."
Ur Ett litet hål i mörkret av Ingrid Olsson (Tiden). Augustnominerades 2008.
Inget är så bildande och inspirerande som att höra experter uttala sig. Camilla Thulin är bäst av dem alla. Igår kväll stod hon på Nobelfesten och engagerade med all sin kunskap och erfarenhet. Hon lyckas ta ner mode på jorden istället för att hänga upp det vid floskler.
Att drottningen och prinsessorna var vackrast av alla tyckte även Camilla, men när hon får välja de vackraste klänningarna letar hon fram tre kvinnor i klassiska långklänningar, långt från hovets kreationer, varav en var inköpt på second-hand (Eva Swartz). Camilla tycker gott och väl att drottningen kan återavända någon av "300.000-kronors-klänningarna" i klimatkrisens tider och menar att Nobelfesten inte handlar om att sticka ut. "Man har så mycket annat att tänka på", säger hon.
Själv var hon klädd i en klänning som var "50 år gammal". Jag tycker hon var snyggast av alla. Ödmjukhet, självdistans och humor gör människor lysande.