Privat eller personligt

Vi talade om detta, jag och goda vänner. Satt i ring kring ett frukostbord och diskuterade. Vi var inte helt överens, ingen kan väl påstå att det finns en tydlig gräns mellan att vara privat och personlig.

På en av de reportagekurser jag varit med och arrangerat var min programpunkt just detta. Att var personlig men inte privat. Det gick alltid åt helvete. Stora diskussioner. Det var liksom meningen att det inte skulle går så bra att beskriva skillnaden, men att belysa svårigheten.

Nu tar jag fram anteckningarna från föreläsningen och hittar följande:

Det personliga är det som alla kan känna igen sig i, det privata är det vi inte har med att göra. Onödig info, men också det som kanske rör vid den personliga integriteten, som är för utelämnande.

Privat

Husdjur - om det inte är det texten handlar om.

Barn - mest du själv som är intresserad av dem.

Sambon - fundera på om hon/han verkligen har någon betydelse.

(Ta det försiktigt med: Sjukdomar, sex, den egna kroppen)

Personligt

Känslor

Sinnena sätter färg på ett reportage: smak, hörsel, synintryck, dofter, känsel

Inuti – rädsla, glädje, sorg, längtan, hopp, förväntan.

(Ta det försiktigt med: ilska, avund)

Jag fattar fortfarande ingenting.

Lockad till Vancouver

"Kolla in bilden på Vancouver och säg att du inte vill åka dit..."

Skrev någon i ett mejl.

Jag säger: Jag vill åka dit.

Kanske passa på att åka till Seattle samtidigt.

Då är man mitt i Twin Peaks-land.

Berättarens position

Så har jag varit på kurs igen. I det litterära skrivandet.

Denna gång talade vi om berättarens position. Varifrån berättas texten? Hur och i vilket syfte?

Berättaren kan finnas:

- I det skedda.

- I huvudet på någon eller några av karaktärerna.

- I minnet. (Man berättar utifrån något som hänt, har facit i hand)

- I en rekonstruktion (Vad var det som hände?)

Man kan fråga sig:

– Var är nuplanet och var är dåplanet?

– Vad är det för sorts berättelse jag vill berätta?

–Var ligger kärnan?

Jag har i mitt eget skapande försökt skriva dialog. Den hanterar jag. Har också från förra gången jobbat på att vila i texten. Det tycker Erik också att jag visar att jag kan.

Nu är det bara resten.

Jag - en kärringjävel

Jag är på uruselt humör. Har halkat ur spår. Trotsig som en tonåring. För många negativa besked på sistone, dessutom en sorg över en hund, som inte alltid får så mycket förståelse. (En man, faktiskt min bror, skrev att jag inte skulle vara så dramatisk. Det är ju BARA EN HUND! EN HUND!)
Tack för den.

Så gick jag just ut med min andra hund. Vi gräsplätten borta vid Timmermansgården stod en man och pinkade mot ett hus.

– Kan du inte åtminstone pinka i en buske, sa jag.

– Ska du säga. Din hund pinkar ju överallt, sa han.

– Men du har väl ändå större hjärna än en hund, så du kan planera ditt pinkande. Kanske till och med leta upp en toalett, sa jag.

– Håll käften kärringjävel, sa han.

Man ska väl leva som man lär

Hon ska just gå på bussen. I ena handen håller hon förköpsremsan. Den andra trycker in det sista av en korv med bröd i munnen. Huvudet är lutat åt sidan så att mobilen sitter där den ska när hon mellan tuggorna försöker prata.

Ingen ovanlig syn när man bor i en storstad. Men jag ser henne av en särskild anledning: hon är föreläsare om hälsa och stresshantering.

Behöver jag säga att förtroendet faller som en laxöring till marken?

Vi åker förbi en av stans hippaste hårsalonger. Därinne går ett förvånansvärt stort antal frisörer med icke-frisyrer. Jag menar långt hår inte särskilt klippt och i hästsvans. Jag ser denna dag ingen polis som går mot röd gubbe men tänker på alla frikostiga bonusar i en tid då man skulle vilja att alla hjälpte till för att få finanserna på rätt köl.

Samma sak med politikers ansikten då de ger löften, man trevar efter det trovärdiga, en botten där ankaret sitter säkrat. Och när vi anar att det bara är tomma pratbubblor faller de som furor. ”To be, and not to seem” säger en vän i USA. Att vara och inte verka vara. Det är i många fall helt avgörande för att våga köpa en tjänst, sätta in pengar eller ändra ett eget beteende. Man vill gärna att läkaren som säger att man borde sluta röka, inte röker själv. Eller att miljöförespråkaren inte kör bil till jobbet. Man ska leva som man lär annars faller förebilderna. Fy för den på skatteverket som jobbar svart, eller Gud förbjude, den präst som svär.

Det sägs ju att skomakarens barn alltid går i trasiga skor. Det sägs också att man skaffar sig det jobb man behöver. Frisörerna kanske vågar klippa sig en dag. Hon med korven kanske skulle gå i ännu värre spinn om hon inte varje dag påminde sig själv om att ta vara på sig.

Grattis VI LÄSER! Och VI!

Tidningen Vi läser är nominerade till Årets tidskrift, Designpriset och Publishingpriset.

Vad är väl det mot os 2016!

Fantastiska människor gör Vi läser, då blir det också en fantastisk tidning.

PÅ tidningen Vi har Johan Norberg nominerats till Årets krönikör och Margaretha Nordgren till Årets journalist.

Vilket gäng! GRATTIS allihop!

Jag hejar på Chicago

Ikväll avgörs vilken stad som ska stå värd för OS 2016.

Jag hejar tveklöst på Chicago.

En stad som alltid hamnat i skymundan av New York. I mina ögon långt mycket roligare, vackrare, snällare och mer överraskande.

Dags att sätta Chicago på världskartan. Jag håller tummarna.