Lycka är...

- att hitta årets första tussilago
- när en vän ringer och undrar om jag inte vill låna lite filmer
- lyssna på Freddie Kings Pack it up
- när programmet till årets Chicago Blues Festival kommit
- att resa till årets Chicago Blues Festival med fru och bästa vännen
- att sjunga Sjösala vals med mamma i telefonen
- äta söndagsbrunch med goda gamla vänner och dricka skumpa mitt på dan
- lägga sig klockan tjugotvå med god bok
- vakna av att det luktar nybryggt kaffe

Demenssjuka är inte som barn!

Läser en bok om en kvinna som blir sjuk i demens. Jag ska återkomma till den boken, men här bara några korta reflektioner jag gör då jag läser och då jag ibland berättar om min mamma, som fick diagnosen Alzheimers sjukdom och vaskulär demens för ett år sedan.

"Hon är dement" - står det i många böcker och är något som man i allmänhet säger. Men man är inte dement, lika lite som man är cancer eller aids eller depression. Man är demenssjuk. Eller sjuk i demens. Ungefär som man är cancersjuk, aidssjuk eller sjuk i en depression. Man är faktiskt inte heller deprimerad. Det låter lättsinnigt, som om man är lite ledsen och att det går över av lite sol eller ett glas vin. Medan det i verkligheten är allvarligt och en person som behöver professionell hjälp.

Varför så viktigt vad det heter? Jo, det finns något slags villfarelse i uttrycket, som att demens är en naturlig del av ålderdomen, något man bara är, men det är en sjukdom. Den kan till viss del behandlas, men framförallt måste människor som insjuknar få vård. Det vill säga omvårdnad. Det allra viktigaste för den som är demenssjuk är en trygg, varm, lugn miljö.

Och då kommer vi in på nästa påstående:

"De är som barn" eller "man får behandla dem som barn". Nej. De är inte alls som barn, de ska heller inte behandlas som om de vore barn. De är vuxna, oftast gamla människor med en lång livsberättelse. Det är oerhört viktigt att de får ha sina minnen kvar, de som de kan behålla. Som anhörig eller vårdpersonal måste man möta dem precis där de är, det är inte helt enkelt, men sjunger min mamma sjunger jag med, om hon sitter tyst gör jag det också, något barn är hon inte.

När vi fick diagnosen sa läkaren att det är jätteviktigt att mamma fortfarande får känna att hon är mamma. Att hon får behålla den identitet av fyrabarnsmor som hon haft större delen av sitt liv. Hur skulle det se ut, om vi började behandla henne som ett barn?

16 tips till redaktörer och frilansar

Idag fick jag nej från en tidning. Mitt erbjudande var en artikel med särskild vinkel om sorg. Alltså inte sorg i allra största allmänhet, för sådant går inte att sälja.
Det är alltid trist med ett nej, men sådant händer såklart. Men riktigt trist är att tidningen väntat 1,5 månader med att svara. Det är inte snällt. Jag har förlorat massor av tid på att få den såld, hade jag fått svar inom några veckor, vilket är rimligt, hade den kanske varit på gång nu.
Jag har arbetat på flera tidningar som uppköpare av frilansmaterial, och själv frilansat i många år. Här är samlade tips i korthet, för lyckat samarbete.

Till dig som är frilans:
1.Studera noga tidningen du hör av dig till. Du måste veta en hel del om vilken inriktning tidningen har för att kunna pricka in rätt typ av material. Du är tidningens hantverkare, du ska komplettera den egna redaktionen. Ge dem ett förslag de inte själva kan komma på, eller göra. Överraska!

2.Tydlig vinkel är a och o. Tänk dig att du ska skriva om en tårta. Du kan inte skriva om hela tårtan, eller om grädden som hela tårtan är fylld av. Du ska skriva om en tårtbit. Med andra ord: du ska fördjupa dig i något. Läsaren ska känna jaha är det så här, oj då, men va intressant.

3.Kolla in tidningens webb. De tidningar som är riktigt duktiga på att arbeta med frilansmaterial har lagt ut kontaktuppgifter, men också hur eller vad de köper in.

4.Mejla dina förslag om du vet vem på redaktionen som ansvarar för uppköp. (Annars riskerar det komma bort). Mejla inga långa berättelser, förslagen ska vara korta och tydliga. Följ upp mejlen efter max två veckor om du inte fått något svar. Respektera redaktionens arbete om du ringer: fråga först och främst vem det är som har hand om frilansmaterial. Kan vara chefredaktör, redaktionssekreterare, redaktör ja faktiskt vem som helst. Inled med att fråga om det finns möjlighet att diskutera ett frilansförslag nu, eller om det passar bättre vid annan tidpunkt.

5.Om du får ja på ditt förslag: fråga då A. Vem är läsaren? Förhoppningsvis har tidningen en tydlig läsarprofil. B. Omfång, dvs hur lång ska texten vara. C. Deadline. Och för tusan, håll deadline! Tänk på att du sitter först i en lång produktionskedja. Det ska finnas tid för alla att arbeta in din text i en tidning.

6.Gör upp om betalning innan du börjar arbeta vidare.

7.När (om) du får kritik. Var öppen för den! Det kan kännas tungt, särskilt om man skrivit något personligt, men redaktören läser din text med stor vana och utifrån vad som är rätt just för den här tidningen. Visst ska du försvara det du tycker är bra, men kill your darlings är inget tomt uttryck. En öppen dialog om hur man förmedlar något i text är den allra bästa skolan. Se kritiken som en möjlighet till utveckling.

8.Om redaktion är nöjd med ditt arbete, smid medan järnet är varmt! Återkom med nya förslag, inget är mer värdefullt än att som frilans få en stadig uppdragsgivare. För tidningen är detta också guld, att arbeta med någon man känner, och som man vet levererar välskrivna texter, med rätt omfång i rätt tid.

Till dig som är redaktör (eller annan som köper in material):
1.Lägg ut information på tidningens hemsida om hur ni arbetar med frilansmaterial och gärna kontaktuppgift om vem som tar emot förslagen. Ett bra sätt kan vara att be frilansare skicka in sina förslag via mejl, då måste de tydligt formulera dem och du kan gå igenom dem när du inte sitter mitt uppe i något annat. (Gäller naturligtvis inte nyhetsmaterial.)

2.När du fått ett förslag på mejl: Låt då personen som skickat det veta att det är mottaget. Meddela också när han eller hon kan få ett svar. Gör i ordning ett standardmejl, så slipper du skriva om och om igen. Det är rimligt att ge besked om ja tack eller nej tack inom två veckor.

3.Var tydlig med vad uppdraget ska innebära (för du vill säkert diskutera idén lite, lägga till och dra ifrån). Jag säger det igen: Var jättetydlig. Ge gärna informationen skriftligt i mejl, men helst också genom ett samtal. Ju tydligare man är nu, desto bättre blir jobbet (för det mesta). Ge information om vem läsaren är, vad han eller hon ska få ut av texten, omfång och deadline.

4.Gör upp om betalning innan arbetet sätts igång.

5.När du väl fått materialet, bekräfta alltid att det är mottaget. (Då slipper du telefonsamtal eller mejl från frilansar som är noga med att sköta sin deadline och som vill veta om det kommit fram.) Du behöver inte ha läst det, men skriv ett mejl och säg ”Tack för ditt material. Jag har ännu inte läst, men återkommer till dig nästa vecka, då diskuterar vi din text”. Eller när du nu avser att återkomma. Men låt inte materialet ligga för länge, respektera frilansarens tid.

6.När du framför kritik av text, tänk på att alltid, alltid ta fram det som är bra först. Stärk skribenten, bygg en trygg plattform där ni tillsammans kan diskutera texten, både framgångar och fallgropar.

7.Informera frilansaren om när materialet kan komma att publiceras.

8.När det publicerats. Skicka en tidning. (Och gärna en karamell, nej jag skojar.)

Någon som vil ha min plats?

Jag flyttar från mitt älskade frilanskontor ZINK. Ska sitta hemma ett tag, och i en skrivarstuga.

Någon som vill ha min plats?

Adressen är Wollmar Yxkullsgatan 44 i Stockholm. Lokalen har utgång direkt till gatan och 4,20 i takhöjd med många stora fönster. Vi som sitter här idag är Susanne Rolf, Håkan Elofsson, Anna Lind Lewin, Lasse Burell, Karin Andersson och Wilhelm Lagercrantz. Vi sysslar alla med media på olika vis.

Hyran är 3900 kr/mån och i det ingår larm, el, bredband, städning och tillgång till vår fantastiska kaffemaskin.
Det som inte syns på bilderna är vårt nya fina konferensrum, och vårt fula men praktiska arkiv!

Hotelltips Bangkok, Köpenhamn, Berlin

En vän mejlar och frågar om hotelltips i Bangkok. Jag bor alltid på Saladang Place. Ett högst ordinärt mellanklasshotell, frukosten okej, inte mer. Men läget. LÄGET! Alldeles intill den stora lungan Lumpini Park (bilden), nära tunnelbana (Silom) och Skytrain. Pool på åttonde våningen, lite som att bada mitt i filmen Bladerunner.

I Köpenhamn bor jag helst på Avenue Hotel ligger i utkanten av city, men nära tunnelbanestation (Forum). Annars på Ibsens, lugnt område men med gångavstånd till Strøget. För den som gärna tar sig en springtur på morgonen är hotellet perfekt, ligger alldeles intill de konstgjorda sjöarna, med bra springrundor. Ett billigare alternativ på boende i Köpenhamn är Sleep-In Heaven.

I Berlin väljer jag ett designhotell, inte för designen, återigen för läget. Inget är så viktigt i stora städer. För att slippa långa dyra energikrävande transporter. Hotell Velvet ligger på Oranienburger Strasse, i Mitte.

Klart smartaste och kanske roligaste sättet att bo i storstad är annars att byta bostad genom Intervac.

Min krönika om det knepiga med att hitta rätt hotell hittar du här.

Ta kritik, tänka, starta om

Tre texter har fått kritik, det är tufft att ta allt på en gång. Måste bena lite.

1. "Allt är min mamma". En text om min mamma som blir sjuk. Har bearbetat den fyra gånger efter kloka synpunkter från redaktör. Tycker att jag kör fast och låter ytterligare en redaktör läsa den. Får helt andra synpunkter än från redaktör 1. Det den första tyckte var bra, tyckte den andra ingenting om. Och vise versa. Det är inte helt lätt att veta vad som verkligen ÄR bra. Det är omöjligt att fullt ut förstå hur läsaren tar emot texten, man läser ju utifrån den man är, och tolkar texten genom egna erfarenheter.

2. "Vad döljer sig under peruken". En redan publicerad krönika som handlar om de svåra val människor ställs inför, som tappar håret. En läsare hör av sig, som själv har peruk, och berättar hur knäckt hon blev av att läsa det jag skrev. En annan, anhörig till cancersjuk, hör av sig och tackar för krönikan. Det gör ont i mig att läsare kan missförstå en text och rentav blir ledsen av den, när meningen är precis tvärtom. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Jag var otydlig.

3. "Till oss som är kvar." Min bok om sorg, manus har nu lästs av förläggaren ännu en gång. "Det återstår mycket arbete och skrivande" låter hon meddela i ett mejl. Jag vill ju att hon ska säga "Du har gjort ett fantastiskt jobb! Lite saker kvar att diskutera dock, men det fixar vi!" Det är en sak att få kritik på sådant man själv inte är nöjd med, då är man förberedd. Men att få bearbeta ett material man själv tycker är bra, är tufft. Svårt att motivera sig.

Nåja, förläggaren anar att jag blir tung till sinnet och mejlar ännu en gång: "Bara så du inte oroar dig för mycket. Jag tycker du gjort storverk med boken redan på mycket kort tid, så jag är klart imponerad!"

Jag går ut med hunden nu, ska tänka, starta om. Måste hämta energi från något positivt. Det finns! En presentbok på Normal förlag är i pipeline. Jag gör den med mina vänner Göran Arvidson och Elisabet Otterstedt. En bok som man ska bli glad av. Känns bra, med tanke på allt det dystra jag annars skriver om.

Hon står för nära

Hon står lite för nära. Bara lite, kanske en centimeter, ändå känns det som om hon är på väg rakt in i mitt ansikte. Jag tycker om henne, vi har pluggat ihop och har massor att snacka om men jag gillar inte när hon står för nära.

Det finns ett ord torrt ord för det där: individualdistans. Det är det osynliga staket vi sätter runtomkring oss som ett slags okej avstånd att möta andra människor på. Om vi inte ska hångla eller så. Mätt från näsan är det för de allra flesta omkring en halv meter. Det fina är att ju trängre det blir i ett utrymme desto mer accepterar vi att till och med främlingar kommer nära. I rusningstrafik har vi människor så tätt inpå oss i tunnelbanan att vi kan känna deras dofter. Så nära måste vi vara för att vardagen ska fungera. Vi kan inte bara putta bort andra för att få större plats själva. Vi skulle ständigt hamna i olag.

Men ju färre människor det är runtomkring oss desto större blir kravet på det egna utrymmet. Låt säga att du sitter i en tom tunnelbanevagn. En enda person går på och sätter sig just bredvid dig. Det skulle nästan kunna upplevas som ett övergrepp.

Jag tar ett litet smygande steg bakåt, men hon smyger med och pratar så saliven stänker på min näsa. Jag vet en man som är likadan, han är chef på ett stort företag jag arbetat på och det passar sig inte alls att som ledare gå så nära sina medarbetare.
Tar ännu ett litet smygande steg bakåt men min vän följer omedvetet efter. Hon är så nära att jag har svårt att titta på henne utan att bli vindögd, känns det som. För henne känns det nog tvärtom. Hon tycker förmodligen att jag är rätt så distanserad.