Hitta mig mellan porr och heroin

Min bok Vänskapskoden står nu i hyllorna på pocketshop. Ni hittar den mellan Porrkungen och Heroine Diaries.

Röda skynken

Läser Mia Skäringers bok, fylld av krönikor och utdrag från hennes blogg. När jag läser om hur hon retar sig på en kvinna som äter äpplen med en liten kniv, är det omöjligt att hålla tillbaka ett skratt. Kniven är inlindad i papper, papper som hon sedan använder för att putsa äpplet med varefter hon delar äpplet i små bitar som hon stoppar i munnen med spetsen av kniven. Mia blir provocerad av äppelkvinnan som tycks ha hur mycket tid som helst, medan Mia knappt hinner gå på toa på morgonen för alla barn som ska ha sitt och komma iväg som de ska.

Röda skynken, tänker jag och lägger boken i knät. De där som fälls ner och så reagerar man snabbt som en reptiltunga. Inte sällan med aggressivitet.
Själv blir jag galen på folk som skalar clementiner. Inte när de tar av skalet, men när de drar i det där vita som inte är kött. Drar och drar. Får upp små flikar av vitt som de pillat upp med någon vass nagel och så kan de dra i en liten tråd till. I evigheter. Tills clementinen nästan torkat ihop. Jag vill slita clementinen ifrån dem och säga men ät för fan, vad väntar du på! Inget jag är stolt över. Min reaktion avslöjar min egen otålighet.

En vän ser rött när någon sminkar sig i tunnelbanan. Inte bara det, hon får kväljningar. En annan blir förbannad (läs ursinnig) då män sitter med benen brett isär och tar upp plats för två säten. En tredje tål inte svarta strumpor i sandaler.
Häromdagen satt en kvinna mitt emot mig på tunnelbanan och tog fram ett litet etui. Ur etuit tog hon fram en tandpetare och började gräva i munnen. Inget rött skynke, men trevligt är det inte.

Titeln på Mia Skäringers bok: ”Dyngkåt och hur helig som helst”.
Alltid retar den någon.

Fundering om tonåringar

För andra gången hamnar jag bredvid en trött tonåring på konsert. Igår var det på magiska Jenny Wilson med Tensta Gospel Choir på Dramaten. Den kombinationen. Say no more. Jo förresten, det var nåt så sagolikt bra.

Det tyckte inte tonåringen bredvid som hela konserten igenom satt och läste en tidning. Även när det var mörkt. Vilket fick mig att tänka att det nog var trots, snarare än intresse för det som stod i tidningen.

Förra gången en trött tonåring satt bredvid var på Diana Krall. Då utan tidning men med ett högljutt stånkande.

Jag undrar varför någon släpar med sin tonåring som verkligen inte vill. Biljetterna kostar ju en del, (vill minnas att Diana Krall kostade över 800 kr/st) och de upptar plats för dem som verkligen vill se (båda konserterna slutsålda) Är det för att:

- försöka lära dem nåt om musik?
- ha koll på dem?
- straffa dem?
- visa andra att man har en kulturell tonåring? (Vilket man uppenbarligen inte har)

Hjälp mig gärna ni tonårsföräldar för jag vill gärna förstå.

Jag ska golva den jäveln del 2

Kära golvslipare/behandlare:

Om man använder Timberex till golvet, måste man arbeta in det. Typ 3-4 lager. Sedan polera upp det så det blir en bra yta.

Det vet till och med jag.

Att lägga ett lager och sedan dra går inte för sig.

Försökte ni luras?

Ni är välkomna hit imorgon igen, för att fixa till det. Vi måste flytta härifrån igen. Bökigt är bara förnamnet.

Jag ska golva den jäveln

Är en dum rubrik. Hade först tänkt Gott nytt golv men den har ingen täckning.

Så här:

Golvet i vår lägenhet skulle slipas och behandlas måndag och tisdag före nyårsafton. Vi lånade liten lägenhet under tiden. Golven slipades på måndagen men på tisdagen ringer de och meddelar att de är sjuka.

– Du vet att nu kan vi inte sätta in någon annan gubbe.

Nähä.

Betyder att det hela skjuts upp fem dagar eftersom det är lång nyårshelg.
Vi hade två val. Antingen flytta tillbaka alla möbler in på de nyslipade men obehandlade golven för att flytta ut dem igen när arbetet skulle fortsätta. Eller bo kvar i den lilla lånade lägenheten.

Vi valde lilla lånade lägenheten. På måndagen kom golvsliparen och fortsatte. Tisdag, alltså i morse var jag där kl 7 för att släppa in dem igen. Då ringer de och säger att de inte kan komma förrän i eftermiddag.

– Ni pallrar er hit nu!

Sa jag.

En halvtimme senare står de sura i dörren.

Nu är golvet behandlat och vi kan flytta in i morgon bitti.

Om det inte vore så att de behandlat med fel färg.

(Orkar någon överhuvudtaget läsa det här? Orkar ni i så fall med en grej till? Det var dåligt gjort, slarv i hörnen.)

Mår Robin bra av en ny familjemedlem?

Har beslutat att skaffa en Staffevalp till sommaren. Eller? Min labrador Robin (ovan) närmar sig 10 år. Hon är lite svag i höfterna, och med ålderns rätt börjar hon bli lite trött. En Staffe är en tuff hund, även om de som valpar ser ganska oskyldiga ut. Ska Robin orka, blir det bra för henne?



Skaffade Robin då vi hade vår labradorhanne Moses. Han var då 8 år och började bli lite gubbe. Men när Robin kom till familjen, vild och helt galen, fick Moses en roll. Han tog hand om henne. Fostrade. Lärde henne till och med att ha mössa på sig.

Jag vill vara Ranelids vän

Björn Ranelid var huvudperson på Stjärnorna på slottet igår. Jag satt klistrad. Som jag tror många gjorde. På twitter läser jag idag flera korta funderingar om honom, de flesta kan summeras med "Vad ska man tycka om Ranelid".

Jag tänker att jag vill vara hans vän. Skulle vilja höra honom prata mer, få lov att ställa mina egna frågor. Självklart bli man berörd om historien kring hans läpp, om den kärlek hans föräldrar gav honom, om den kärlek han också hyser för andra.

Jag gillar honom. Han bryter mot alla Jantelagar, klär sig snyggt, det får gärna fler män göra, och böjer och bänder på språket. Jag gillar däremot inte hans sätt att raljera över andra författare. Själv "övade" han på att skriva i 14 år innan första romanen kom ut. Och vi som skriver vet att författandet inte har några genvägar, men att ondgöra sig över att vissa haft betydligt kortare startsträcka och levererar storsäljare med fattigt spårk är faktiskt ungefär lika lågt som att kommentera människors utseende offentligt.

Ranelid har ingen aning om vad som döljer sig bakom andra författares framgångar. Den ödmjukhet och respekt han själv önskar sig borde vara klädsamt att också visa andra. Som den gentleaman han är.

Det där med att kommentera utseende. Lågt, som sagt, dessvärre inget ovanligt. Ranelid är bra när han ger igen, men allvarligt talat, hur många kvinnor får inte ständigt höra kommentarer om sitt utseende utan att det kalas mobbing eller trakasserier? Elisabeth Höglund är bara en.

Det skulle jag vilja prata med Björn Ranleid om.