Surströmmingens Rolls Royce

Har lyckats komma över en Grand Kallax. Bara 2000 burkar görs om året (ja det är bara), alla numrerade. Min har nummer 560.

Däremot lyckas jag inte hitta någon Oskars detta år.

Bodil väljer: fotoutställningar i Stockholm

Mycket foto i Stockholm nu. Passa på att se:

- King, Queen and Queer, foto Elisabeth Ohlson Wallin. På Armémuseum. Tre regenter tolkas ur ett queerperspektiv. På bilden ovan Drottning Kristina. Snyggt. Förbannat snyggt. (Men jag är bättre modell till drottning Kristina*) Pågår t o m 31 oktober.

- Svenska Nationalparker, foto Claes Grundsten. På Raoul Wallenbergs torg. Pågår t o m 19 september. Sverige har aldrig visats vackrare.

- Åter till verkligheten, fotografier från Moderna Museets egen samling. Pågår t o m 20 september. Ett tidsdokument i svartvitt.

* En gång skulle jag och Pauline vara modeller för att gestalta Drottning Kristina och Ebba Sparre. Elisabeth tyckte att jag hade rätt ögon och mun, men att min näsa behövde byggas på. En stajlist fick uppdraget. I fyra timmar knådade han en snok. Som inte blev bra. Vi har skrattat gott åt det där. Bilden publicerades i tidningen Zon. Som tyvärr inte finns längre. Kanske var det näsans fel.

Mammas klänningar fick mig att gråta

Igår åkte jag förbi mitt föräldrahem i Trollhättan. Pappa är ute och kör med husbilen. Mamma bor inte hemma längre. Hon är sjuk i alzheimer och vaskulär demens och bor på ett gruppboende. Pappa hade bett mig åka förbi för att hämta mammas kläder. Han står inte ut med att se dem hängande i garderoben. Hon kommer aldrig mer att flytta hem. Hon kommer heller inte att kunna använda kläderna eftersom hon blivit väldigt tjock.

Pappa ville inte vara hemma när jag hämtade kläderna. Jag och min vän Göran tog mammas klänningar, hattar och kappor och packade in i bilen. Det högg i min mage. Men inte mer än så.

När jag kom hem till Stockholm plockade jag ner kläderna i flyttkartonger. De ska upp på vinden. Jag ska ge bort dem, sälja dem, jag vet inte.

Där var hela min mammas liv i mina händer. Sommarklänningen, den varma vinterrocken, hennes vackra vita blusar. Jag gick ut i köket för att svälja tårar.

Det är svårt att sörja någon som fortfarande lever. Hon finns ju kvar, ändå inte.

Det finns ett ord för den här sorgen - Antecipatorisk. Man sörjer det som komma skall, förbereder sig på den stora förlusten men tar långsamt farväl. Det är en lugn sorg, men inte smärtfri. Den är konfliktfylld eftersom man försöker lösgöra sig från den som är sjuk, samtidigt som man vill vara nära.

Jag har skrivit om den här sorgen i min kommande bok "Till oss som är kvar".

Igår, och nu, väller den över mig.

Jag vill skrika Jenny!

När Jenny Wilson kommer in på scen i sin blå slokhatt och lika blå kaftan vill jag skrika. Jag blir knäsvag av hennes konsert. Så eget, så före sin tid. Något händer med knäna också under Amadou & Mariam. Inte knäsvag, mer knäna böj. De afrikanska rytmerna är omöjliga att stå still till.

Är ju heller inte riktigt meningen att man ska stå still så här på festival.

Calexicos mexikanska blås uppbackat med tunga basgångar och något slags Dire Straits-sound var mumma men när leran skvätte upp till de dansande knäna var det dags för knäna att gå hem.

Bäst of Way Out West

För andra året i rad besöker jag Way Out West i Göteborg. En riktigt bra festival, och då talar jag inte bara musik. Det är - för att vara en festival - oavanligt rent och fint, bra mat, lite fylla och korta köer till bajamajorna. Har inte så mycket att göra att göteborgare skulle vara redigare, utan mer om en bra organisation. Slottksogen är en vacker festivalplats, två av scenerna är placerade så att naturens sluttningar ger möjlighet för alla att se. Minuset är tredje scenen Linné, med lågt tak framför, där bara den som orkar knuffa sig långt fram kan se och höra bra.

Musikaliskt? Kul att se Beirut, de romska inslagen mixat med folkvisa var en överraskning. Men himmel va tråkiga de ser ut. I tider då liveframträdanden blir mer och mer viktiga funkar det inte att sitta och sura framför pianot, eller se ut som om man just stigit upp ur sängen. Det senare gäller även Wilco. Som möjligtvis har tvättat håret två gånger i år. (Jag VET att det är lite inne att se sådan ut, men det här är MIN blogg). Man måste ta in sin publik, spela för den, inte bete sig som om man stod hemma i vardagsrummet. Glasvegas och Band of Horses var däremot riktigt bra liveband.

Anthony & the Johnsons med Göteborgs Symfoniker var första speldagens riktigt stora dragplåster. Men jag led med honom. Han var så nervös så han grät. Till publiken sa han att han aldrig någonsin varit så spänd.

Då Robyn äntrar scenen förändras allt. Hon tar in hela festivalen. Kliver ut som Madam proffsig och är så rätt så rätt så rätt. Håret, käderna, örhängena, sången, skorna, soundet. Har förr tyckt att hon varit lite väl flickig men nu jädrar. Vilket energiknippe. Vilken liveartist! Inte en svag minut. Tack Robyn!

Kolla bildespel från SvD här.

Värst of Karaoke

Idag är det kräftpremiär. Grannen har redan haft sin kräftiskiva. Karaoke i trädgården. Han som hade festen sjöng hela tiden. Ibland tog han fram sin elgitarr och pluggade in. Jag undrar vad de andra gjorde.

Eftersom det var omöjligt att sova gjorde jag listan på Värst of Karaoke:

1. För fet för ett fuck

2. Flickorna på teve två

3. I natt är jag din

4. Det gör ont (omgjord till Jag är full, så jag ramlar omkull)

5. The Eye of the Tiger

Leni Riefenstahl - vilken kvinna

Kommer just från utställning på Luna Kulturhus i Södertälje och har tappat koncentrationen. Kan inte sluta tänka på henne, Leni Riefenstahl. En gång Hitlers propagandist. Skådespelare, dansös, regissör, fotograf.

När jag ser allt hon gjort, hur hon rest i Sudan, klättrat på lodräta bergväggar utan rep, tagit dykcertifikat när hon var 71, levde tills hon var 101 och med sin Leica i hand tagit de mest exotiska bilder. En del väldigt vågade för sin tid. Då kan jag inte annat tänka, än what a woman. Som hon måste ha kämpat för att få göra sitt och bli respekterad.

Det där med Hitler vill man ju helst glömma. Hon också förmodligen.