Kanada kul men...

Från Detroit till Windsor i Kanada är vägen inte lång. En bro eller en tunnel bara så är man där. För 3.75 dollar tar vi Tunnel-bus som åker skytteltrafik mellan de båda länderna.

Windsor liksom Detroit känns övergivet, men Windsor har inte de tomma gamla byggnaderna som står likt skelett i downtown Detroit. Mer städat kan man säga. Vi gör tre saker:

- Äter lunch (prima, portionerna dessutom mer mänskliga).

- Fotograferar Detroits skyline (GM-byggnaden känner ni igen, inuti är det som ett rymdskepp med en vinterträdgård, kafèer, restauranger och butiker).

- Provar kanadensisk öl (god).

När vi återvänder till USA händer det som alltid händer i amerikansk passkontroll. Skitstövlar till kontrollanter. Använder en attityd som är närmast fascistisk. Om någon råkar sätta foten över linjen där man ska vänta på sin tur ropar det ”Back!” som om man närmade sig ett minfält.

Att man kan vara turist är helt otänkbart. Man ska ha anledning att besöka USA, (utom nyfikenhet). Den godtas med tveksamhet efter det att man skrivit på att man inte är terrorist eller lidit av psykisk sjukdom.

”And who are we?” säger kontrollanten surt när jag säger att vi bara besökt Windsor över dagen. Han tittar på mina vänner längre bak i kön som om de hade vapen på sig. Han bläddrar sedan surt i passet. Att jag har stämplar från Kambodja och Vietnam skapar alltid stor misstänksamhet. Och avsky. Jag måste än en gång förklara varför jag reser. Om jag säger att jag är journalist tas jag till sidan.

När vi gick igenom passkontrollen i Chicago för nästan 2 veckor sedan var det en äldre kvinna som inte fyllt igenom sitt ”arrival-.card” ordentligt. I stället för att hjälpa henne sa kontrollanten att det inte var hans problem att hon inte kunde fylla i pappren och att hon fick ställa sig sist i kön.

Jag har sett barn bli utskällda. Människor som inte talar engelska bli utskällda. Jag undrar vilka instruktioner passkontrollanterna får. I så gott som alla andra yrkesgrupper som har med människor att göra är bemötandet klanderfritt.

De ger en sur eftersmak, de där entréerna i landet. Riktigt sur. Det kan väl ändå inte vara meningen?

Motown en helande kraft för Detroit

Detroit må vara i en kris värre än på länge, men musiken dör aldrig. Motowns museum är fullt, vi trängs på visningen och enligt Diana Ross-kopian vi träffar har det aldrig varit så många besökare som nu.

Kan naturligtvis ha att göra med att Motown fyller 50 år, men också att musik alltid varit en helande kraft. I svåra tider behöver vi den mer än någonsin. Då Motowns artister reste runt i en 10 veckor lång turné 1962, var det genom ett segregerat USA. Men musiken förenade.

Det hör också till historien att vi blir oerhört stressade av denna Diana Ross-kopia. Vi tror först att det ÄR Diana Rosss, men för smal, för ung. Så visar det sig att hon faktiskt uppträder som Diana Ross och hon ger oss smakprov på sin röst då hon sjunger lite. Hon pratar faktiskt till och med som Diana Ross. (Hon heter egentligen Jasmine Dubois.)

Besöket i gamla Studio A är en av resans höjdpunkter. Hisnande att se originalstudion med alla mikrofoner och pianon som bland annat Supremes, Four Tops och Stevie Wonder använt. Golvet i studion är håligt, klart anfrätt av alla stampande klackar.

För att skapa det lilla ekot, som var typiskt för Motowns sound, gjordes ett extra utrymme på cirka en kubikmeter i taket (som en liten vind) där mikrofoner placerades.
Artisterna gick på charmkurser. Supremes vackra kläder kallades inte klänningar, de var uniformer (enligt bossen Barry Gordy Jr). ”That is what you wear when you work”. Spegelpaljetterna gjorde att varje klänning vägde närmare 20 kg.

Finns massor att berätta. Håll utkik i en tidning, inom kort.

En midsommarnatts(mar)dröm

Ibland bråkar blodsockret.

Åtminstone mitt.

Längs med vägarna här i USA kan man hitta små skjul med de mest fantastiska burgarna. Men också skjul som luktar way beyond bäst före.

I blodsockerdippen var jag tvungen att ta en akutkorv.

– A small or a foot-dog, frågade hon med läppglans på Dairy Queen.

Trots en hel fot med korv och chilli ville inte blodsockret upp i rätt nivå så vi beslöt att inte åka ända till Detroit denna dag. Stannar i Flint. Här föddes Michael Moore, något mer finns inte att tillägga.

Möjligtvis att vårt hotell ser ut som Villa Krakow.

Men vi har snaps, sill och knäckebröd.

Skål därhemma!

Snart går vi ner till den tomma hotellrestaurangen.

Bara vi här.

En midsommar någonstans mellan Twin Peaks och Shining.

Iron River, Michigan - här arbetade min morfar

På vägen hit börjar jag nästan gråta. Min morfar tog sig från Bohuslän till Iron River i Michigan. Liksom tre av hans bröder. En av dem försvann. Till Kalifornien sägs det, hamnade i dåligt sällskap. Kanske spelade han.

Min morfar Albert arbetade i gruvorna och i skogen. Hemma i Sverige fanns hans fru och två små barn och en gård. Han var borta i fem år, skickade hem pengar, min mormor skötte gård och barn.

Iron River ligger långt, fruktansvärt långt ut i ödebygden. Idag en tråkig håla.

Jag tänker på hur lång vägen var hit, inte bara till USA, utan också från New York, dit de kom i båt.

Jag tänker på hur han måste längtat hem. Och på min mormors slit och att hon visste väldigt lite om hur Albert hade det. Fem år är lång tid.

Jag tänker på att det är stort att kunna resa hit. Då reste de för att överleva. Nu reser vi av nyfikenhet. Att mina älskade Pauline och Göran (som också bloggar från resan) följer mig hela vägen.

När Albert kom hem igen kände hans barn inte igen honom. De startade ett nytt liv då, min morfar och mormor. Föreställ er hur det kan ha varit.

I det nya livet kom min mamma till världen.

Uff da - som vi säger i Minnesota

Lindström. En liten ort i de väldiga svenskbygderna i Minnesota. 1.2 miljoner svenskar emigrerade till USA. En av dem var min morfar. Ska berätta mer om honom i morgon.

Idag har vi passerat skojiga skyltar på svenska, vi har hört den härliga brytningen (nästan som den i filmen Fargo) inte yeah, utan jaah.

Här finns Svens's Comfort Shoes, Shoquist Lane och Swedish Inn med Scandiavian donuts. Kör längs The Moberg Trail. Här säger man Uff da, när något tråkigt inträffat. En variant av Usch då?

I Lindström står Karl-Oskar och Kristina staty. Kristina vänder sig om mot Sverige. Liksom hon gör som staty i Karlshamn.

(Håller på att jobba med en bok om att bli medelålders. Hur medelålders är inte detta. Förr reste jag efter stora äventyr, nu för att söka mina rötter. Uff da.)

Forest Lake Minnesota - rosa flingor till frukost

Vi bor på ännu ett motell. Frukosten består av rosa flingor, bagels, cream cheese och blaskigt kaffe. Det finns muffins också. Och något som liknar wienerbröd.

Vi tankar bland de stora långtradarna. De som kör dem äter hot dogs och fyller på sina läskmuggar stora som hinkar.

Vi kör längs Mississippi. Förundras över de gamla stålbroarna.

Vi stannar i Stillwater. De låga husen är fina. Om vi minns rätt förekommer Stillwater i Utvandrarna. Nu är det en bok- och antikstad.

Eau Claire Wisconsin - tvätt och strul

Vi har kört genom de gröna fälten från Chicago till Eau Claire i Wisconsin. Bor på ett litet motell och sitter nu på resans höjdpunkt: laundromaten. Underbart ställe att träffa vanligt folk på och få lite tips. Vi vet redan efter fem minuter var vi ska äta de godaste steken och vi har fått gratis tvättmedel.

Trist däremot är datastrulet. Man är uppkopplad nästan precis överallt, visst, kul, men jag kommer trots detta inte åt min webbmejl. Så alla kunder och vänner som måste nå mig, ha tålamod!