Så blev jag (misslyckad) burkplockare

Jag är i Trollhättan för att hälsa på min mamma på mors dag.
Tidigt på morgonen ska jag gå ut på en promenad. Jag bokstavligen trampar i – nu överdriver jag faktiskt inte – drivor av ölburkar.

Detta är dagen efter den årliga raggarträffen i stan.

Här ligger mycket pengar för den som inte räds lite öllukt på fingrarna, tänker jag.
Jag tittar mig omkring på de folktomma gatorna och gör det jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag börjar plocka burkar. Påsar finns det också gott om på marken. På mindre än två minuter är fyra påsar fulla.

Har redan räknat ut att jag kan panta dem i Kungshallen med en gång. De öppnar alltid tidigt. Smyger längs husväggarna, vill inte träffa någon gammal klasskamrat från förr.

På Kungshallen ligger pantautomaten alldeles runt hörnan. Ingen ser mig.
Den ena burken efter den andra matas in. Men kommer ut igen.

Jag måste tillkalla personal för att få hjälp.

Inte en, utan snart två ur personalen försöker hjälpa till, det blir kö i kassan för att ingen i personalen är där. De ropar. Jag blir så stressad att jag tar mina påsar och går.

Till nästa affär. Men den har inte öppnat ännu. Jag blir stående med mina fyra påsar och funderar på vad jag ska göra. Då kommer det ut en väktare. Han är brunbränd och vänlig.
– Gomorron, här står du i solskenet.
– Ja.
– Har du varit på fest?
– Nej.
Han står kvar och säger ingenting.

Jag frågar vakten om han vill ha mina påsar. Han tackar nej och jag smyger tillbaka längs husväggarna med mina burkar och ställer dem vid drivorna igen.

2010 års almanacka börjar fyllas

Nu bokas jag in på jobb 2010.

Det är jag ganska så mallig för. I dessa tider.

(Nu kom det ett "sssss" igen)

Hennes fisar stör min koncentration

Igår var en mötesdag. Nya uppdrag på gång med Röda Korset, intervju för sorgboken och ny kund som ville träffa mig.

Idag skrivdag.

"Pyschhhh" låter det ibland.

"Ssssssss", kan det också låta som.

Min hund Tuva fiser när hon ligger vid mina fötter.

Det stör min koncentration. Hon fiser jämt. Om hon hoppar upp i soffan, om hon sträcker på sig, om hon sover gott som nu, eller om hon bara är upphetsat glad. Det kommer ut ett "ssssss, eller litet "prrt" där bak med en sur odör.

Borde kanske byta foder.

Med tandkräm på näsan

Det är inte förrän jag kommit tillmitt möte inne i stan som jag ser det: jag har en fläck tandkräm på näsan.
På en nanosekund har jag räknat ut att den vita näsan passerat:
1. Busshållplatsen där jag stod och pratade med grannen om hans äppleträd.
2. Busschauffören (men visst såg hon lite förvånad ut?)
3. Ungefär sexton personer på pendeltåget, men värst av allt
4. En vän som jag känner väldigt väl och som jag pratade med flera minuter. Såg han inte den stora vita fläcken eller låtsades han inte om den?

Det finns något genant i att vara den som avslöjar. Att vara med i ögonblicket då någon får reda på att han eller hon har en snorkråka på näsan, dålig andedräkt eller att gylfen öppen.
Det är så genant att vi uppenbarligen låter bli. Ändå vet vi att vi faktiskt gör någon en tjänst, genom att vara uppriktiga.

Men uppriktigheten har sin gräns. Att ideligen säga vad man tycker om sin vän eller grannen på bussen går såklart inte för sig. Någonstans i hjärnan har de flesta av oss utrustats med förmåga till censur, och en känsla för tajming. Att kritisera någon som redan är ledsen, gör man inte. Att säga att någon har fula skor, som vi inte känner, gör vi förhoppningsvis inte heller. Och när det kommer till en vit fläck på näsan så väcks frågan hos den som ser det: Hur säger man det på ett snyggt sätt?

På ett flygplan upplevde jag den snyggaste uppriktigheten på länge. Jag hade ätit (nästan) en hel påse bilar. När jag reste mig upp för att gå till toaletten sprang en flygvärdinna ikapp mig och gick tätt efter som för att skyla mig. Det kändes rätt så märkligt men när jag kom till toalettdörren sa hon: ”ursäkta men du har bilar i baken”. Jag hade satt mig på bilar jag tappat och där hängde resten av påsens innehåll som färggranna kulor i en gran. Genant? Absolut! Men mest av allt roligt.

Har jag berättat om Annika?

Jaha.

Nu regnar det. Det smattrar på taket här på landet. Robin (labradoren) sover under verandataket. Hon vill inte vara inomhus för hon har så tjock päls.

Tuva (pitbullen) sover i en fåtölj med flisfilt över sig. Fröken Flis är nästan naken. Har funderat på att köpa en grislampa till henne. En sån där som hänger över kultingarna så de ska vara varma.

Jag har just skrivit klart en guide till Berlin för Tara. Ska nu ge mig in i en text om ett självmord för Ottar.

Jag drar mig.

Undrar om jag berättat om Annika? Hon är en gräsand som alltid lägger ägg i Gamle Ken (eken). Varje vår är det ett stort äventyr hur hon ska få ner de små dunbollarna till vattnet.

Hon är tuff. Ensamstående med många barn. Gissar jag. Någon sambo har jag aldrig sett till.

Upphittad: Kattunge (död)

Det var ingen grävling under redskapsboden. (Se nedan).

Igår sprang hundarna ner och försvann under boden. Bräder och bråte som låg därunder for ut som skjutna ur en kanon. Jorden skvätte. Så plötsligt blir de lugna. Kommer ut och går runt boden som två lejonhonor.

På marken ligger ett litet djur. De har dragit fram det och vakar nu runt bytet. Jag tror först att det är en liten mullvad. Men det är en död kattunge. Den har varit död ett tag för den är alldeles stel. Har inte fått upp ögonen ännu så den är väl inte ens två veckor.

Jag tänker två saker:

1. Hoppas mamman har tagit bort de andra ungarna så de får lugn och ro.

2. Om det verkligen varit en mullvad hade jag inte varit så ledsen som nu. En död kattunge är vekligen sorgligt. Men inte en mullvad.

Min nya arbetsplats (och alla djuren)

Nu sitter jag här och jobbar. På landet. I den stuga vi döpt till Hönshuset.

Det är lite ensamt.

Å andra sidan har jag ju alla djuren.

Ekorren Bengan.

Skatan Katie.

Magnus Uggla.

Snokarna Ulla.

Mina hundar Tuva och Robin har fått korn på något som bor under redskapsboden. Kan vara en grävling. I så fall heter den nog Hasse.

Eken utanför slår ut i grönt. Den heter Gamle Ken.