Inköpsansvarig är inte här idag

Telefonen ringer.

– Bodil.

– Jag hej Bodil jag ringer från xxx och skulle vilja tala med inköpsansvarig.

– Det här är ett enmansföretag.

– Har ni ingen inköpsanvarig?

– Alltså, det här företaget är bara jag. Jag är inköpsansvarig, pr-chef, vd, just name it.

– Då skulle jag vilja tala med den som är ansvarig för inköpen.

Tystnad.

– Kan du vänta lite så ska jag kolla om hon är här?

– Ja.

Jag vänder mig om från luren och ropar Bodil rakt ut i rummet.

Ingen svarar.

– Nej du hon är tydligen inte här.

– Kan jag återkomma vid ett senare tillfälle?

– Nej. Tack. Ajö.

Jag förväntar mig mer av konst än Anna Odell

Hon behöver knappast presenteras, Anna Odell. Efter att ha fejkat en psykos har fokus hamnat mer på henne och vad konst är, än psykvården.

Nu visas hennes utställning på konstfack. Anna Odell är nu åtalad på tre punkter.

Konst måste ibland tänja så hårt på gränserna att det gör ont, att den är förbi lagens marginaler. Jag har inga problem med det.

Konstnärer är för mig personer som gestaltar problem, företeelser, politik på ett sätt som vi icke-konstnärer inte kan. Och som tar till verktyg eller metoder som är bortom de vanliga skriva orden, eller de talade.

I skuggan av det känns det alldeles för enkelt att spela psyksjuk.

Att utnyttja människor så som Anna Odell också gjort, både de som försökte hjälpa henne på bron, och personalen är bara så billigt.

Jag hade en av mina bästa vänner på St Görans psykakut den natten. Hon fick vänta.

I mina ögon är Anna Odell ingen konstnär. Jag kräver mer av konst än så.

Så förminskas en snickare

Hörde jag igår:

– Vi har beställt en ny bänk från en liten snickartjej.

Jag glömde fråga om hon var tretton år, eller möjligtvis extremt liten till växten, men tycker såklart inte man ska säga liten ändå.

Så förminskas en sjuksköterska

Hon är 49 år och tar om några veckor sin första högskoleexamen.
Under 2,5 år läste hon in 7 ämnen på komvux.
I 3 år har hon sedan läst in 180 poäng på högskolan.

Har gjort sin klassresa från sångerska och servitris, till att nu bli leg sjuksköterska.
I sommar börjar hon arbeta inom den palliativa vården (vård i livets slutskede).

Jag hör hur människor i hennes omgivning kallar henne ”lilla sjuksköterskan”.
Frågar om hon har knästrumpor och hätta på huvudet då hon jobbar.
Undrar om hon kan ta sprutor ännu.

Häromdagen sa en man: ”Jo den där lilla examen...” i en bisats kring hennes fest just den dagen.

De som förminskar människor genom liknande uttalanden vill kanske inte alls kännas vid att det är något illa menat.

Men det låter illa.

Dom som alltid är sena - vi som alltid väntar

Klockan är fem över sju. Står vid svampen på Stureplan och väntar. Min vän ringde just kvittrande glad: ”Raring, några minuter sen bara, men jag är på väg!”

Vissa kommer alltid sent. Jag vill gärna förstå mekanismerna bakom. Jo, det finns ”dom” som alltid kommer försent. Och ”vi” som alltid väntar.
Dom brukar skylla på att bussen eller tunnelbanan är sen, att det inte fanns någon parkeringsplats eller att tiden bara rann iväg. Vi förlåter alltid, såklart älskar vi även försenade vänner, men inom oss mumlar vi att stan är full av klockor och att planera sin tid kan väl ändå inte ta ett helt liv att lära sig?

Jag har hittat ett gemensamt drag hos alla dom. De har ofta väldigt stora almanackor, med stora flikar i olika färger och post-it lappar som sticker ut som solfjädrar. Eller kalender i mobilen som ska synkroniseras med dator. De har över huvudtaget väldigt mycket hjälpmedel för att försöka hålla ordning på tiden.

Vi som väntar är kontrollmänniskor. Planerade, organiserade och fyrkantiga. Våra almanackor är små, ty vi har det mesta i huvudet. Vi ser det som ett svåröverkomligt nederlag om vi någon gång själva kommer försent. Vi har kraftiga skor eftersom en avsevärd del av vår dag tillbringas stående i väntans tider.

Förlåt, jag generaliserar. Ändå har jag bara börjat. Något roligt måste man väl ändå ha för sig alla dessa minuter som man väntar.
Nu är klockan tolv över sju. Hon kommer sällan förrän en kvart efter avtalad tid. Om jag inte vore så plikttrogen kunde jag gömma mig, stå och spionera i någon mörk port och ringa då jag ser henne närma sig svampen. ”Raring, kommer snart, typ om en halvtimme!” skulle jag kvittra. Om hon frågade varför kunde jag säga att det är payback-time.

Därför bloggar man (jag)

Bloggen är död, säger vissa.

En massa skit, säger andra.

Inte sällan kommer dessa uttalanden från mediaeliten som känner sig hotad.

I tevens morgonsoffor diskuteras om bloggarna är en maktfaktor.

Diskussionen kommer pågå länge till eftersom bloggens form inte går att definiera, och för att det inte finns någon manual hur den ska användas.

Det är det som är det fina.

Jag var själv bloggtveksam men blev nyfiken på vad det kunde ge tillbaka och började blogga för ett halvår sedan. För mig är bloggen en anteckningsbok och en övning i att inte alltid försöka vara så perfekt. Som skrivande journalist sitter man annars ofta och filar på formuleringar, kastar om stycken, JOBBAR med texten. Särskilt om man som jag skriver en hel del krönikor. Men med bloggen är det tvärt om: Ut med det bara!

Jag har i gengäld fått en hel del nya kontakter, hittat intervjupersoner och fått hjälp då jag kört fast med bland annat min sorgbok. Jag har också hittat andra bloggar, bland annat "helt vanliga människor" (ett förskräckligt uttryck) som skriver om sin egen sorg. För dem är bloggandet såklart en bearbetning, för mig ett sätt att se in i sorgen ännu mer.

Många frågar hur ofta man ska lägga ut inlägg men allt det där bestämmer man själv. När man har något att säga, är det väl. En del stånkar och säger att man har så mycket man måste göra än då och att bloggen bara kommer öka stressen.

Då ska man inte blogga. Liksom man inte ska ringa om man tycker att det bara är jobbigt, mejla eller läsa tidningen.

Men man ska blogga om man vill säga något fritt ut i luften, eller om man vill leka lite, hur långt som helst, hur kort som helst. För att alla människor har något att berätta och för att de sociala medierna är ett fantastiskt komplement till de redan etablerade.

Bäst i Berlin

Bäst i Berlin just nu är:

– Utställningen med Annie Leibovitz

– Trabi-safari

Men jag vet banne mig inte i vilken ordning. Fotoutställningen var... jag blev tagen, det var gripande och imponerande. Hon är makalös, denna renhet, humor och samtidigt allvar och livsbejakande. Men jag stör mig på att Susan Sontag beskrivs som hennes long-time-friend. Det var väl ändå hennes flickvän.

Trabi-safari är inget mindre än en guidad tur genom Berlin i östtyska familjebilen Trabant. Man kör själv. Guide i walkie-talkie. Det går undan, det är störtkul.