Det är jag som förstör kaffemaskinerna

En gång i månaden är jag på Vi:s redaktion för att gå igenom de sidor jag ansvarar för. Då sitter jag med en av formgivarna, går igenom bildval, rubriker etc. Mitt i processen behöver formgivaren ändra så pass mycket (och vill inte ha mig hängande över axeln) att han eller hon säger:
– Du kan väl gå ut i köket och ta en kopp kaffe.

Där finns aldrig något kaffe, möjligtvis kallt. Så jag måste brygga själv. Det är inget unikum för Vi och verkligen inget att gnälla över om det inte vore så att Vi:s kaffemaskiner alltid djävlas med mig.

Det finns två. Vi börjar med bryggaren:
Jag lyckas alltid hälla vatten utanför, så mycket att jag måste ta bort alla grejer från bänken och torka. Och lyckas jag få igång den har det antingen blivit översvämning i filtret, eller som en gång då den började hosta och stötvis skvätte ut vattnet. Så jag fick ta bort alla grejer och torka igen.

Den andra maskinen är en liten espessomaskin. Antingen är en sumpbehållare full som jag aldrig fattar var den sitter eller så trycker jag på fel knapp och har en alldeles för underdimensionerad kopp och det blir översvämning igen. Torka igen.
Jag torkar fort kan jag säga, jättenervös över att någon ska komma ut i köket och se mig. Man vill ju vara proffs, även på kaffe.

Igår hände ingetdera. Ingen översvämning på någon maskin. Däremot började espressomaskinen att tjuta när jag tryckte på en knapp. Den skrek. Jag tror den sa att jag inte fick röra den.
Och jag kommer aldrig mer att röra den. Inte den andra heller.

Köpekaffe eller kokekaffe

Går ut för att få luft. Köper god latte på hörnan. Ser min granne komma gående längre fram på trottoaren. Hon är gammal, lite enslig av sig, talar inte så bra svenska. Hon tar sikte på min mugg, sedan på mig. Jag kan se lång väg att hon funderat länge på vad alla människor går omkring med i dessa muggar. Men hon har aldrig vågat fråga. Förrän nu.

– Vad har i muggen? säger hon strängt och vilar sig mot sina gåstavar.

–Kaffe, svarar jag.

Hon reagerar som jag sagt något förolämpande. Detta var nog det värsta svar hon kunnat få. Hon spärrar upp ögonen och blir spikrak i ryggen och ropar förfärat:

– Kan du inte KOKA kaffe!