Anjas guld

Det är svårt att föreställa sig hur Anja Pärson fungerar. Hur hon kan ställa sig i samma backe där hon höll på att slå ihjäl sig, med smärta i hela kroppen och "en vad som inte fungerar". Med en hel värld som håller andan.

Och ta medalj.

Förra dygnets dramatik kommer gå till historien.

Jag skulle vilja krypa in i hjärnan på henne, se hur hon gör, se hur hon lyckas tränga bort både rädsla och smärta. Och hitta tron på sig själv. (Sen skulle jag ta med mig det jag vet och ge till Helena Jonsson.)

Om inte Anja får bragdguldet efter detta är bragdguldet inget värt.

Och bronset igår, var inget annat än guld.

Anjas hopp

Hur många sekunder tog det? Två?
Hur många tankar hann man tänka, hann hon tänka?

Idag ska Anja Pärson ge besked huruvida hon startar i nästa tävling.

Jag vill inte att hon ska starta. Jag vill att hon ska sluta.

Hon hade kunnat dö. Hon tänjer sig för långt, pressar sig för hårt.

Tänker på vad hon sagt i intervjuer, om hur hon känner att hon försakar sin familj, att hon saknar vara en vanlig Anja.

Hon har en fantastisk karriär bakom sig.

Kan ha ett fantastiskt liv framför sig.