Att musik ibland tar fram något man varit. Något (någon) inom sig man sällan får kontakt med annars.
Jag tänker på damen jag såg i somras på Chicago Blues Festival. Förra årets finaste minne. Hur hon släppte loss. Hon stod tio meter framför mig. Började rycka i armar och knän, sedan dansade hon. Vände sig om och såg på mig, på oss andra som kände glädjen. Dansade och dansade. Jag tittade mer på henne än på bandet.
Hon lekte. Och jag tänker nu, att äntligen fick hon leka.

2 kommentarer:
Jag minns också henne. Hon hade kul! Det hade vi med!
Kul va ordet sa Bill till Bull.
Skicka en kommentar